Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Mannen som räddade Paris

mannen som räddade paris videosöndag

25starrating

Regi: Volker Schlöndorff

Filmatisering av mötet mellan diplomat Raoul Nordling och Nazi-generalen Dietrich von Cholitz, alldeles innan han ska beordra att spränga hela Paris i luften.

Detta är en otroligt säker film – eller kanske trygg. Den är byggd på en pjäs, så den innehåller bara två gubbar i ett rum. Båda gubbarna spelade sina roller i pjäsen, av Cyril Gely, så de kan rollerna utan och innan. Det hela handlar om hur en humanistisk, godhjärtad diplomat under andra världskriget övertalade en sur nazist-general att inte bomba Paris.

Hur kan man gå fel?

Till filmens fördel är att den inte är så präktig som man skulle kunna tro. Diplomatie är originaltiteln – Mannen som räddade Paris är en oskön svensk titel – och Raoul Nordling (André Dussollier) är diplomaten i fråga. Generalen hette Dietrich von Cholitz (Niels Arustrup ) och i början av filmen sitter han på sitt hotellrum i Paris. Han har just gått igenom planen med sina underordnade:

Hela Paris ska bombas sönder och samman. Hundratusentals oskyldiga liv ska tas av daga och ovärderliga monument och arkitektoniska mästerverk ska försvinna. Det hela saknar strategisk betydelse, men Hitler vill hämnas för att Berlin ruinerats. Han säger det inte till någon, men von Cholitz har träffat Hitler för en tid sedan; fradgan i munnen, de galna ögonen. Han vet att han levererar ordern från en människa som förlorat alla koncept.

Men han visar ingenting. Han är kall och hård som sten, vilket angår en general ur tredje riket. Den svenska diplomaten Nordling slinker in genom en hemlig dörr som generalen inte vet är där. Han har mjukt formulerade retoriska frågor att komma med. Han ger generalen ett brev från en fransk överste. Måhända med en vädjan om att låta bli med bombandet. Generalen river sönder brevet utan att läsa det. Nordling plockar upp ett till ur sin inneficka. Han förutsåg händelsen, och har gjort en kopia.

En kamp mellan två viljor utspelar sig därefter under de följande 88 förhållandevis rappa minuterna. Cholitz förstår att hans uppdrag är sinneslöst, han förstår till och med att kriget är förlorat för Tysklands del, men han kommer från en familj av soldater och han vägrar ge med sig. Det är en fascinerande studie i retorik att följa Nordlings argumentation. Hur han gång på gång hittar argumenten. Till och med när Cholitz har ett okrossbart argument – Ett undertecknat brev av Hitler som förklarar att hans familj kommer avrättas om han inte utför sina order – vägrar Nordling ge upp hoppet om Paris. Alltid med samma lugna, om än något ansträngda, ansiktsuttryck. Tiden är knapp. Stordåd måste genomföras innan solen gryr, och klockan är redan fem på morgonen.

Problemet med filmen är förstås att den inte är ett dugg spännande. Det är en förhållandevis friskt mytologiserad krigsskröna vi tar del av – Nordling spelades redan på 60-talet av Orson Welles i Brinner Paris? – inte minst i svenska ögon; och till och med för den utan allmänbildning har den svenska titeln sett till att baka in en fet spoiler i sin egen syntax. Filmen är regisserad av Volker Schlöndorff som är känd för Blecktrumman, Tystnaden efteråt och Katharina Blums förlorade heder – filmer som riskerar betydligt mer – både kreativt, ekonomiskt, estetiskt och filosofiskt – än den här.

Likaså är skådespeleriet så vattentätt att man aldrig tror att man ser på det verkliga mötet mellan Nordling och Chlotiz. Det är hela tiden bara en filmad pjäs. Men, å andra sidan, vill man ha en filmad pjäs så är Mannen som räddade Paris onekligen det bästa man kan få. De två herrarna i huvudrollen har spelat dessa roller på scen sedan 2011 och de har fått tid här att justera varje liten detalj. Det är en prydligt gjord film om ett tidlöst ämne. Den är välspelad, välmenande, välgjord och förutsägbar.

 

FREDRIK FYHR

 

*

mannensomräddadeparisvideosöndag

MANNEN SOM RÄDDADE PARIS

Originaltitel, land: Diplomatie, Frankrike/Tyskland.
Urpremiär: 12 februari 2014 (Berlin International Film Festival).
Svensk premiär: 19 september 2014.
Speltid: 88 min. (1.28).
Åldersgräns och lämplighet: 15 (oklart varför, finns inget våld, 11 är mer rimligt; dessutom allmänbildande).
Teknisk process/print/bildformat: ?/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: André Dussollier, Niels Arestrup, Burghart Klaußner, Robert Stadlober, Charlie Nelson, Jean-Marc Roulot, Stefan Wilkening, Thomas Arnold, Lucas Prisor, Attila Borlan.
Regi: Volker Schlöndorff.
Manus: Cyril Gely byggd på densammes pjäs (adaption Volker Schlöndorff).
Producent: Marc de Bayser, Frank Le Wita.
Foto: Michel Amathieu.
Klippning: Virginie Bruant.
Musik: Jörg Lemberg (komposition).
Scenografi: Jacques Rouxel.
Kostym: Elise Cribier-Delande.
Produktionsbolag: Film Oblige samprod Gaumont, Blueprint Film support WDR/Arte, Fonds Eurimages du Conseil de l’Europe, Région Ile-de-France, Medien- und Filmgesellschaft Baden-Württemberg, FFA, SWR.
Svensk distributör: Atlantic Film.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *