Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

The Strange Colour of Your Body’s Tears

strange colour of your bodys eyes videosöndag

4starrating

Regi: Hélène Cattet, Bruno Forzani

En man återvänder från en ”affärsresa” och finner sin fru försvunnen. Ju mer han försöker lösa mysteriet, desto märkligare blir allt omkring honom.

Det tycks vara en pretentiös titel, men å andra sidan förstår jag den inte – kroppens tårar är väl de vanliga tårarna…? Jag chansar på att den belgiska duon Hélène Cattet och Bruno Forzani refererar till blod med The Strange Colour of Your Body’s Tears. Det är en hel del blod med i filmen, nämligen. Inte hinkvis, utan fasansfullt och snyggt silat.

Jag har bara sett filmen en gång, så jag kan inte säga för mycket om den. Cattet och Forzani har själva sagt att de vill att första gången bara ska vara en upplevelse. De mer cerebrala läsningarna, och pusslandet med intrigen, kommer efteråt. Som i David Lynchs filmer vill de att filmen ska växa ju fler gånger man ser om den – och det är tur att de är independent-filmare, så att de inte behöver bry sig om Hollywood-studios och andra åtstramningar. De tillåts göra drömsk arthouse-skräck som de behagar. De gjorde mästerverket Amer för fem år sedan och nu har de gjort ännu ett.

Över till superlativen: The Strange Colour är en storartad film, en utmattande filmupplevelse, en exceptionellt välgjord resa genom ett mysterium inuti en gåta svept i en dröm. Den attackerar åskådaren på alla ställen vi inte vill bli skadade på. Den försvinner in i sig själv, tar slut och börjar om som ett blodigt kalejdoskop. Det är ett visuellt mästerverk – alltså är det ett filmiskt mästerverk. Inte ett ögonblick är pretentiöst. Varje bild är där av en anledning, och varje klipp är skuret med mening.

En berättelse berättas, faktiskt, i filmen. En gåta löses till sist upp för huvudpersonen. Men det berättas – nästan helt – i bilder. Om karaktärerna pratar för mycket så är det som att manuset säger åt dem att hålla tyst.

Vilka är karaktärerna? En mystisk man står vid en vägg, till exempel, och viskar om att det finns hemliga väggar bakom väggarna. Det ryms många hemligheter i den märkliga, barrocka byggnaden Dan Kristensen (Klaus Tange) befinner sig i. Han är inneboende, men verkar inte känna sitt grannskap. Han har återvänt från en affärsresa. När han kommer hem är hans fru spårlöst försvunnen. Dörren är ändå reglad inifrån. I samma stund går vi in en labyrint.

Huset är fullt av märkliga människor med märkliga berättelser. En äldre kvinna berättar för Dan att hennes man försvann samma kväll som hans fru – berättelsen innefattar hål i golv och tak varifrån man kan höra och se elaka ögon, fasansfulla ljud. På taket står en naken kvinna och röker en cigarett, sådär på tal om ingenting. Hon säger att hon heter Barbara. När Dan ska tända sin cigarett så snubblar vi över kanten och faller mot en säker död – sedan vaknar han med ett ryck i sin säng. Var det bara en dröm? Det var i alla fall garanterat ett klipp som heter duga. Ett av många i filmen.

Dan hör av sig till polisen, som skickar en högst misstänksam kriminalare vid namn Vincentelli som verkar lika skum som alla andra i filmen. Gradvis blir det svårare att skilja på Dan och Vincentelli. Ursprungligen är de på jakt efter Dans försvunna fru men länge förleds vår uppmärksamhet till andra kvinnor. Dans fru ser vi inte komma, så att säga. Vi ser henne inte förrän vi sett åtminstone två andra kvinnor, om det inte är samma. En har det klassiska film-noir namnet Laura, så henne vet vi att det är något särskilt med.

Det är mystiskt, förvirrande, psykologiskt, blodigt och galet – visuellt psykande. Letar man efter rent konventionella berättarstrukturer kommer man naturligtvis bli galen på The Strange Colour men man är orättvis om man tror den är annorlunda för sakens skull. Tvärtom är den styrd med otrolig järnhand av Cattet och Forzani, som totalt behärskar sin cinematiska stil och form – de vet exakt hur (Freudiansk) drömlogik fungerar och de förstår exakt vilka bilder de vill använda för att kryptera händelser, infoga symbolism och ibland bara göra det pinligt för åskådaren. Kanske det krävs ett sadomasochistiskt pervo för att uppskatta det men då är jag det pervot. Det är nämligen en av årets absolut mest tillfredsställande filmupplevelser.

Som sagt har jag bara sett filmen en gång. Så här följer, helt enkelt, en uppradning av allt jag tycker om med den:

Stil. Den är otroligt snygg, men också kvävande och klaustrofobisk. Full av färger, mystik, regn och rusk. Den utspelar sig i ett hyreshus med lampor som blinkar i en sjukt gul, gammaldags elektrisk färg över tunga mattor och äckliga tapeter. Drömmarna, om de är drömmar, exploderar och ögonblicken där skalpellen får en att säga ”iiiiisssshhhh” är många.

Form. Strukturen på filmen är fantastiskt uppdelad i nivåer av drömvärld, symbolvärld, flashbacks, direkt dåtid och någon slags narrativ ”verklighet”. Men redan i början, när Dan i sin frustration blir full och ser allt som i en dimma så lyckas Cattet och Forzani filma det så att vi förstår exakt hur det känns. Liksom en fylla sker drömmar i ett direkt nu. Regiduon hänger med i sin egen rasande takt, och det är oerhört imponerande.

Det konstanta lurandet av åskådaren. Cattet och Forzani kan konventioner och vet hur man läser en film – även på det mest djupgående planet – och de låter en aldrig ta bilderna för givet. Ständigt ifrågasätter bilderna innehållet, eller vice versa. Ständigt tror man att man tittar på en sak, men man tittar egentligen på något annat. Inte ens enklare scener tillåts vara enkla för ögat – en vanlig dialogscen hackas till exempel upp, absurt och nästan komiskt, med split-screen á la DePalma.

Hypnotismen. Upprepningar av bilder och sekvenser. Upprepningar av bilder och sekvenser. Designade att psyka dig. Designade att psyka dig. Här finns något du måste komma ihåg. Kom ihåg. Kom ihåg. Kom ihåg. En kniv glider över en bröstvårta i stop motion. Upplev. Upplev. Upplev. Känn. Känn. Känn. The horror!

Besattheten av det kroppsliga – detaljer, närhet, hud, dofter. Cattet och Forzani vägrar förklara i stora bilder och vida, förklarande perspektiv. De älskar kanten på bordet, knoppen längst ner på trappan, de kolorerade fönstren som skiftar – de lägger sig så nära människohuden att vi inte ser vems kropp det är eller vad den gör. Den fysiska upplevelsen av att vara vid liv – fixerad i detta kameraöga.

Den dimmiga narrativen. Jag är inte hundra på allt som händer i filmen, men jag vet att det finns ett svar begravet i den. Även om man är van vid att läsa filmer visuellt så kommer en punkt då The Strange Colour till och med för en inbiten ”visualitetsjunkie” blir oerhört snårig och man tappar fotfästet på ett underbart sätt. Flera av scenerna man trott sig se har visat sig vara flashbacks och några karaktärer har inte varit de man trott de varit. Et cetera. Ögon- och hjärngodis.

Det mångfasetterade. Sättet filmen rymmer alla dessa saker och fler – inte minst finns flera otroliga politiska twistar. I och med att filmen är nästan helt visuell vet den också att bilderna dikteras av vår blick. Filmen utnyttjar samma effekter som i berättelsen om läkaren och barnet – ni vet, den där man inte tänker på att en läkare kan vara kvinna. Det finns många tillfällen i filmen då vi får skylla oss själva för att vi vi trott något visst. Och det kvinnohat som skräckfilmsgenren – i synnerhet den italienska – beskyllts för är också här remixad i en åtskruvad visuell tango där den nakna kvinnokroppen återtar sin autonoma skönhet och attackerar mannen, som reduceras till onanerande pojke. Filmen slutar med blod innanför låret på en flicka i puberteten – och en not som hade fallit feministerna inom den modernistiska surrealismen i smaken.

Eftersom Cattet och Forzani älskar den italienska giallo-filmen så har de ofta setts som giallo-imitatörer eller retro-filmare. Ja, det finns hyllningar till Argento och Bava – ibland direkta visuella citat – men inte mer än så. Liksom Amer är The Strange Colour en oerhört komplex film som man måste ”meta” i för att förstå. De gamla giallo-filmerna är förstås läckra, men de var ju i jämförelse bara elegant kitsch. Amer var en psykologisk skildring av en kvinnas barndom, pubertet och vuxna sexualitet. The Strange Colour lyckas gå flera steg längre och ta en klassisk gammal filmgenre – mysteriethrillern – och hacka upp den för att skapa en mänsklig studie i psykisk ångest, regression, undanträngda barndomsminnen och hämnande kvinnor ur mannens undermedvetna.

Avslutningsvis har jag elva ledtrådar (nästan á la Lynch) till att knäcka gåtan i filmen, som jag ser den.

 

1. Vart har Dan varit och varför har han varit borta?

2. Vart är skokartongen och vad innehåller den?

3. Vart är dockans kläder?

4. Vad händer i svartvitt?

5. Vad är relationen mellan Dan och Dora?

6. Vad händer egentligen på museet?

7. Vad upplever Dan och Vincentelli i rummet på andra sidan kakelväggen?

8. Älskar Dan Laura och/eller älskar Laura Dan?

9. Notera ögonhålen.

10. Notera hur alla inte alltid är sig själva.

11. Vem är mördaren?

 

Hehe…

 

FREDRIK FYHR

 

*

strange

THE STRANGE COLOUR OF YOUR BODY’S TEARS

Originaltitel, land: L’étrange couleur des larmes de ton corps, Belgien/Frankrike/Luxemburg.
Urpremiär: 12 augusti 2013 (Locarno Film Festival).
Svensk premiär: 4 oktober 2014 (Fantastisk Film Festival), 10 oktober 2014 (Monsters of Film), 29 oktober 2014 (DVD).
Speltid: 102 min. (1.42).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Klaus Tange, Ursula Bedena, Joe Koener, Birgit Yew, Hans de Munter, Anna D’Annunzio, Jean-Michel Vovk, Manon Beuchot, Romain Roll, Lolita Oosterlynck, Delphine Brual, Sam Louwyck, Sylvia Camarda, Ann de Visscher, Michael Fromowicz, Alexandre Hornbeck, François Cognard, Manon Kaefer, Aline Stevens, Julien Bonischo, Anna Katina, Elsebeth Steentoft, Damiano Morocutti, Lucas Salhani (fullständig rollista).
Regi: Hélène Cattet, Bruno Forzani.
Manus: Hélène Cattet, Bruno Forzani.
Producent: François Cognard, Eve Commenge.
Foto: Manuel Dacosse.
Klippning: Bernard Beets.
Scenografi: Julia Irribarria.
Kostym: Jackye Fauconnier.
Produktionsbolag: Anonymes Films, Tobina Film, samprod. Epidemic, Red Lion Sarl, Mollywood, delt. Canal+, Ciné+, BE TV, Fonds National de Soutien à la Production Audiovisuelle du Luxembourg, ass. Indéfilms, support. Centre du Cinéma et de l’Audiovisuel de la Fédération Wallonie-Bruxelles, VOO, Fonds Film in Vlaanderen, Le Tax Shelter du Gouvernement Fédéral de Belgique.
Svensk distributör: NjutaFilms.

Ett svar på ”The Strange Colour of Your Body’s Tears

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *