Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Flickan och odjuret (1946)

mästerverkfont

flickan och odjuret videosöndag

4starrating

<- Sommarnattens leende.
-> I hennes majestäts hemliga tjänst.

Regi: Jean Cocteau

Det var en gång en flicka som hette Belle, som jobbade och slet för sina otacksamma systrar, medan hennes bror var en lymmel och hans bästa vän ute efter Belles hand. Hennes far, som var en handelsresande affärsman, gick en natt vilse i en skog och blev fånge hos det hiskeliga Odjuret i hans slott. På villkoret att en av hans tre döttrar blev fånge på slottet fick fadern återvända hem för att berätta sin historia – och Belle, som var så god, var den som genast skyndade sig till Odjurets slott där hon mötte den fasansfulla besten, som nu var hennes herre.

Varje kväll frågade han henne: Vill du gifta dig med mig? Varje kväll svarade Belle: Nej, du är för ful. Kunde hennes hjärta smälta? Och skulle det ske i tid, innan hennes småsinta släkt skulle komma för att döda odjuret och ta hans skatter?

”Belle… Belle!

Det här är en av de fånigaste filmer som någonsin gjorts, men också en av de märkligaste och mest okomplicerade. Vissa anser också att det är en oerhört magisk och romantisk film – jag tycker att den är mer knasig än romantisk.

Men den är onekligen magisk. Magisk som saker är magiska för en femåring – filmen berättar sagan om en förtrollad man som är ett odjur, och som bor inlåst i ett magiskt slott, som om det vore det mest självklara i världen. Filmens regissör, Jean Cocteau, inleder med en prolog där han ber publiken att, om än så bara för ett ögonblick, bli barn igen.

Det är en gammal filmhistorisk klassiker, även om Disney-filmen från 1991 (Skönheten och odjuret) naturligtvis är mer känd idag; det är dock lite märkligt att den animerade familjefilmen är den mer allvarliga och ödesmättade filmen av de två. Cocteaus film, cineast-varianten, saknar alla slags pretentioner. Den börjar med ”Det var en gång…” och så fortsätter den, rätt upp och ner som en filmatiserad sagobok och inget mer.

Det är antitesen till sättet en sådan här film görs på idag. Inte bara används datoranimationer utan filmer är även regisserade, skrivna, spelade och fotade på ett effektsökande sätt – varje tagning ska in i åskådarens psyke, vi ska vara oavbrutet imponerade och överraskade och vi ska paradoxalt nog alltid veta varför.

Flickan och odjuret har istället inga som helst regisserade effekter – det är bara enkelt skådespeleri och basal storytelling – och de specialeffekter som finns är gjorda för hand, genomtänkta i och för den verkliga världen; den består även av häpnadsväckande make-up, designad att fungera för just svartvit film, och det ser ofta helt magiskt ut just för att man vet att det är effekter men de har en specifikt filmisk kvalité. Du hittar inte slow-motion, rökeffekter och modellbyggen i en bok.

Filmen är byggd på en fransk saga som Cocteau ville göra en film av som en slags fredlig, trösterik melodi efter andra världskriget, som just tagit slut och lämnat världen i sorg. Som ofta vad gäller sagor så var grundmaterialet inte nog; sagan handlar praktiskt taget bara om att ”skönheten” Belle (belle är franska för ”skönhet” så det är samma ord, för den som inte listat ut det) äter middag med odjuret tills hon inser att skönheten sitter på insidan. Cocteau skapade en ramberättelse inspirerad av Askungen, som Disneystudion i sin tur norpade från. Belle har i Flickan och odjuret två elaka systrar som hon slavar för, en friare, en svartsjuk bror och en stackars pappa som under en oturlig färd i den mörka skogen råkar göra inbrott på Odjurets slott och sätter intrigen i rörelse.

De som sett den animerade filmen känner genast igen flera av de centrala inslagen – Belle måste ta sin fars plats som fånge på slottet, och Odjuret förvandlas ganska omgående till en vandrande motsägelse; en själsligt lidande figur, nästan helt krossad av självhat, emotionellt uppriven och oförmögen att tänka en självständig tanke, fixerad och besatt av Belle. Under tiden, bara för att intrigen ska ha en deadline, konspirerar de elaka systrarna, friaren och brodern på att döda Odjuret och stjäla hans skatt.

bb1

Odjurets slott är ett spökhus vars scenografi blivit legendarisk och ständigt återanvänd – allra mest kända är väggarnas fackelhållare som består av människoarmar och bysterna på pelarna vars ansikten är levande, blå människoansikten vars näsor ryker och vars ögon obehagligt följer alla förbipasserade med blicken. Det hintas att dessa figurer en gång i tiden var levande människor som bestraffats med en förbannelse (Disneyversionen, som jag nu ska släppa, var mer övertydlig eftersom detta ju var ett lysande tillfälle att mätta behovet av små roliga biroller).

Filmen är en parad av gamla skolans filmtrickeri och ett mästerverk i synnerhet för de som älskar gamla praktiska effekter – den levande skogen som omringar Odjurets slott, sättet Belle glider fram (på ett rullband) när han för henne till sig, Belles tårar som förvandlas till diamanter, den magiska spegeln som kan visa en vad som helst och warp-handsken (jo, här finns en warp-handske) som kan ta en vart man vill om man tar på sig den – vissa effekter är uppenbara (som när vi bara tittar på filmen uppspelad baklänges) medan andra fortfarande lämnar en undrandes hur i helskotta de egentligen gjorde det där (utan datorer och allt!).

Jag skrev inledningsvis att filmen är barnslig och enkelspårig – på ett sätt är det sant, på ett annat inte. Cocteau sviker aldrig sagans kärna – det vi ser är fantasifigurer i en fantasiberättelse, bland magiska vita hästar och förtrollade skatter, och karaktärerna är motiverade av barnets logik: Belle skulle kunna lämna Odjuret, antar jag, men hon har ”lovat på heder och samvete” att hon ska stanna kvar och har man lovat så har man lovat!

Samtidigt finns det förstås mer implicit symbolism i filmen. Cocteau tillhörde surrealisterna och hans verk var alltid i symbios med Freuds drömanalyser och psykoanalytisk logik i allmänhet. Belle har en besatthet av sin pappa som Freud skulle haft ett och annat att säga om. Och efter att ha hört om sin pappas oturliga färd så är det Belle – fläckfritt spelad som en enbart god, duktig flicka av oskuldsfullt blonda Josette Day – som omedelbart är den som vill åka till Odjuret. Hon har en återhållen men tydlig hunger i rösten, och det är som om hon längtar efter att åka till honom, om inte annat för att komma bort från sin trista hem där hon är omyndig och på alla sätt fast.

När hon anländer till slottet kommer en oerhörd scen där musiken svallar och hon i slow motion springer upp för trappan som om hon ska kasta sig i armarna för att träffa sitt livs kärlek… och istället: En stor, lurvig, hårig, rykande, spottande symbol för… e-hrm. Som Roger Ebert noterar: She senses his presence, and begins to react in a way that some viewers have described as fright, although it is clearly orgasmic. Before she has even seen him, she is aroused to her very depths, and a few seconds later, as she tells him she cannot marry–a Beast!–she toys with a knife that is more than a knife.

bbb

Varje kväll frågar Odjuret Belle om hon vill gifta sig med honom och varje gång svarar hon att han helt enkelt är för jäkla ful. Men naturligtvis mjuknar hon med tiden, medan han krälar i stoftet och förbannar sin uselhet som en mask. Cocteau tycks medveten om problematiken – att Belle skulle kunna bli ett hjärntvättat offer för Stockholmssyndromet – så han låter Odjuret spelas av Jean Marais, samma skådespelare som spelar Belles friare i början av filmen. Liksom i Trollkarlen från Oz (1939) pågår alltså en symbolisk dualism – Odjuret och Avenant (friaren) är i hennes hjärta samma person på insidan.

Säger i hennes hjärta, inte i verkligheten. Odjurets verkliga identitet har att göra med en förtrollning som varnar oss alla för faran med girighet – och det är också girighet som driver Avenant, som tycks ha en rå ärbarhet i början av filmen men som visar sig mer och mer driven av makt och blodtörst.

Det finns mer under ytan i Flickan och odjuret än man först tror – och jag tycks fortsätta svika mitt första stycke som påstår att detta är en ”knasig” och ”fånig” film.

Det vackra är att medan den bygger på verkligt mänskliga begär och humanistisk moral och går att tolka på många djupa sätt så är den är knasig och fånig också. Cocteau var en poet och en bildkonstnär – han ansåg inte sig själv vara en filmskapare i första hand och på Flickan och odjuret fick han mycket teknisk assistens av Rene Clement, en av surrealismens mästare av filmregissörer, och den begåvade kameramannen Henri Alekan, vilket åtminstone förklarar hur en så pass oprövad filmare kunde skapa så avancerade tekniska trick och visuellt överdådiga bilder.

Och Flickan och odjuret har just den böljande kvalité som man hittar i målningar och i dikter – och även i filmer av regissörer som i grunden är poeter (som Margarite Duras) eller konstnärer (som David Lynch). Det är sensoriska och fysiska upplevelser som blir vi hittar i oss själva när vi tar del av dem; du kan se Flickan och odjuret idag, och om tio år, och hur många eller få gånger däremellan som helst, och förmodligen uppleva något nytt varje gång. Det är inte en ”färdig” film. Inte en fixerad serie händelser som bara går att tolka på ett, eller ett par, olika sätt. Det är en lyrisk film, med en enkel form som sätter effekterna – både de tekniska och de emotionella – i första rummet.

Det är därför jag – just jag, just nu – tycker den har något härligt komiskt över sig. I synnerhet Odjuret tycker jag är mer tokig än sorglig. Täckt av flera kilo make-up väser Jean Marais fram sina repliker som om han rökt för mycket Galouise, och jag vet inte hur många gånger han kväker: ”Beeelle… Beeeelle!”

Samtidigt ser jag skådespeleriet i hans ögon. Det är operatiskt, det är hjärta och smärta, det är formidabelt. Jag blir berörd av det jag ser – och djupt inuti mitt undermedvetna är det också något som stör mig, stör mig på ett lika ljuvligt som obehagligt sätt – samtidigt som jag inte kan sluta le som om jag tittar på en dunkel komedi.

FREDRIK FYHR

*

lbelb

FLICKAN OCH ODJURET

Originaltitel, land: La belle et la bête, Frankrike.
Urpremiär: 29 oktober 1946 (Paris).
Svensk premiär: 20 januari 1947.
Speltid: 96 min. (1.36)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.37:1.
Huvudsakliga skådespelare: Josette Day, Jean Marais, Mila Parély, Nane Germon, Michel Auclair, Raoul Marco, Marcel André.
Regi: Jean Cocteau.
Manus: Joean Cocteau.
Producent: André Paulvé.
Foto: Henri Alekan.
Klippning: Claude Ibéria.
Musik: Georges Auric.
Scenografi: Christian Bérard Lucien Carré.
Kostym: Antonio Castillo, Marcel Escoffier, Christian Bérard (okrediterad).
Produktionsbolag: DisCina.
Svensk distributör: Wivefilm Distribution AB (35 mm, 1947).

 

8 svar på ”Flickan och odjuret (1946)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *