Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Mandarinodlaren

mandarinodlaren videosöndag

35starrating

Regi: Zaza Urushadze

Under det georgiska inbördeskriget tar en estnisk mandarinodlare hand om två skadade soldater. De två männen är fiender till varandra och Ivo måste nära dem, alltmedan svär att de ska döda varandra när de blivit bättre.

Humanistiska meditationer om krig har funnits på film sedan de rörliga bildernas födelse, så det är inte utan att man blir imponerad när en film som Mandarinodlaren kan få en att lyssna, känna, förstå, inse än en gång att en människa inte tjänar något på att vända ett vapen mot en annan människa, pressa avtryckaren och ta den människans liv.

Det är en imponerande film inte minst eftersom den använder en rak och saklig stil, med ytterst små och delikata effekter, för att genomföra sina poänger så att vi inte kan missförstå dem, samtidigt som vi aldrig riktigt märker hur vi tar del av dem. Det är en film som påminde mig om berömmet Stanley Kubrick gav Kieslowski: Du ser aldrig [hans idéer] komma på förhand, och du inser inte förrän långt senare hur djupt in i ditt hjärta de nått.

Den enkla berättelsen som Mandarinodlaren bygger på tycks konventionell, även om filmen onekligen har en historiskt ovanlig inramning i form av det georgiska inbördeskriget i början av 90-talet. Ivo (Lembit Ulfsak), en estnisk gammal man som stannat i landet istället för att återvända till det befriade Estland, tar hand om sin skörd med mandariner och försöker leva med kriget vid farstun; en till synes orimligt karg kamp, då soldater kan anlända vid hans port när som helst och praktiskt taget göra vad de vill.

De litterära stereotyperna är påtagliga. Ivo är en rakryggad, lugn och sensibel man som aldrig tappar mod eller tycks höja pulsen – huggen och karvad efter Hemingways ideal – och hans fridfulla mandarinodling tycks vara en uppenbar symbol för okränkbarheten i hans ädla själ. Porträtten som han har på sin dotter står på spisen och viskar om en dold intrig under isberget. När en strid sker i hans närhet, och han samaritiskt omhändertar två soldater från vardera sida, och de två fienderna måste leva under samma tak, då verkar det som att vi förstår exakt vad Mandarinodlaren är ute efter.

Men originalitet är inte alltid allt. Mandarinodlaren må vara filmen du tror att det är, men den är det på ett så skickligt sätt att budskapet inte kan förnekas. Ta bara en sådan sak som att den lyckas vara universell samtidigt som den bär på en implicit vilja att skildra just det georgiska inbördeskriget. Det är svårt att i efterhand komma ihåg exakt vilken sida av vad som Ahmed (Giorgi Nakashidze) och Niko (Misha Meskhi) egentligen representerade. Det säger sig självt att den ena är pro-rysk separatist och att den andre har nationella intressen, och alla som ser på nyheterna vet att det fortfarande är sådana konflikter som definierar Putins Ryssland och dess forna stater, men… samtidigt så spelar det ingen roll för filmen i sig.

Niko och Ahmed är inte ointelligenta eller osympatiska människor. Men de beter sig som idioter. Efter att Ivo räddat livet på dem är de fullt klara över att de ska ha ihjäl varandra. Ett idiotiskt beteende.

Ändå är det i den autentiska känslan som Mandarinodlaren fungerar. Om två krigsfiender skulle fångas under samma tak så skulle deras dialoger säkert se ut så här. Skådespeleriet är ypperligt. Talangerna Nakashidze och Meskhi agerar lika mycket med vassa uttal, lömska blickar och laddat kroppsspråk som de gör med sina dialoger, som i sin tur är mycket intelligenta. Niko och Ahmed, som lovat varandra att inte döda varandra så länge de är under samma tak, hånar varandras karaktärer med bristande information om den andra sidans faktiska poänger, men de kan fortfarande argumentera och försvara (till någon mån) varför de greppat tag i ett vapen och gett sig ut i krig. De tror på idén att döda den andra. På så sätt är filmen rak och den har inga illusioner om vad krig är, också i ett medmänskligt sammanhang.

I mitten av de två står Ivo som onekligen är för vis för att ge de två kombatanterna något slags finger, eftersom han vet att de kommer att ta hans hand. De ger Ivo sitt hedersord, och det är allt friden i huset bygger på. Genom sin fundamentala ödmjukhet ger Ivo heder åt hela mänskligheten, faktiskt, på sitt enkla, lyhörda sätt. Lembit Ulfsak har en böljande ömhet i sin blick, men han rör sig stoiskt och åldrat genom rummen som om han är omringad av ett kraftfält av integritet. Någonstans vet Niko och Ahmed är Ivo är den bättre mannen av de tre. Han kan, utan att blinka, gräva en grav, begrava krigets offer, gå hem och koka te, fortsätta ta hand om sin mandarinskörd och begrunda faktumet att vi lever i en värld där människor dödar varandra i systematiska spel. Allt formulerat i en blick, ett tonfall, en subtil gest. Det är lysande, fullständigt lysande skådespeleri, inte minst eftersom det aldrig någonsin blir övertydligt utan, faktiskt, konstant lågmält.

De tre karaktärerna – två fiender, med Ivo som en totempåle av fred i mitten – vacklar aldrig, och det är nyckeln till filmens framgång. Eftersom vi tror att dessa tre människor finns i verkligheten så accepterar vi även med ens kriget de är en del av, och det krig som på många sätt fortfarande pågår. Fotot ramar in ett kargt och avbefolkat krigslandskap där bara Ivos mandariner lyser som ett tecken på mänskligt liv, och i detta landskap inser vi att dessa tre män är vad vi har att välja på. Den ena sidan, den andra sidan. Eller idealisten som på ett självklart sätt föreslår att krig helt enkelt är fel. Det är inte så mycket det att Ivo är idealist… frågan är snarare hur någon kan vara något annat.

Men Ivo är förstås inget helgon. Han har motivationer också. Kriget har skördat offer i hans liv. Bakom honom finns en väg av död som vi inte ser mer än spår av. Det har att göra med de där tavlorna han har på spisen, och den vackra dottern de båda männen påpekar. Vi hör talas om karaktärer som kommer in i våra huvuden fastän vi aldrig ser dem i bild och för varje nytt inslag som Mandarinodlaren ger oss att begrunda, desto väldigare tycks dess djup bli. Det är inte mycket som händer i den, och budskapet den förmedlar har vi hört förut. Men till skillnad från så många andra filmer är Mandarinodlaren en film med en verklighet i centrat.

”Film är en bluff” säger Ivo vid ett tillfälle, och jag tror jag förstår poängen som manusförfattaren och regissören Zaza Urushadze är ute efter. Här finns människor vi faktiskt kan möta, och idéer vi kan lyssna på. Den behöver inte hamra in ett budskap. Budskapet är där som en självklarhet, som summan av karaktärernas ord och handlingar. Krig är inte fint eller ens hemskt – krig är inte bilder. Krig är genomlevda, av riktiga människor. Att se den här filmen är att ta del av den verkligheten, och ställas rakt inför det i ett kargt, enkelt drama som är lika omöjligt att sluta titta på som det är att missförstå. Den börjar delikat och pågår i en alltmer stillsamt imponerande utvidgning innan den landar i ett svidande vemod. Mandarinodlaren är en film som växer framför dina ögon, som blod ur ett sår.

FREDRIK FYHR

*

mo

MANDARINODLAREN

Originaltitel, land: Mandariinid, Estland/Georgien.
Urpremiär: 16 oktober 2013 (Warsaw Film Festival, Polen).
Svensk premiär: 4 september 2015
Speltid
: 87 min. (1.27).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Digital (Arri Alexa 4:3)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Lembit Ulfsak, Elmo Nüganen, Giorgi Nakashidze, Misha Meskhi, Raivo Trass, Zura Begalishvili.
Regi: Zaza Urushadze.
Manus: Zaza Urushadze.
Producent: Ivo Felt.
Foto: Rein Kotov.
Klippning: Alexander Kuranov.
Musik: Niaz Diasamidze.
Scenografi:
Tea Telia, assistent. Irakli Mchedlidze.
Kostym: Simon Matchabeli.
Produktionsbolag:
 Allfilm, Georgian Film.
Svensk distributör: Folkets Bio.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *