Gamla människor har det inte lätt på film. De tycks vara offer för faktumet att filmbranschen är just en bransch – främst styrd av män i den ”arbetsföra” åldern mellan 20 och 65. Om inte den gamla människan är någon slags socialt jobbig men chosefri och vis gubbstrutt eller tant, vars uppgift det är att hjälpa unga och fräscha huvudrollsinnehavare med banala problem, så är det den gamla människans uppgift att på film symbolisera döden och dess omkringliggande dekadens: Sjukdomen.
Man vet att film i allmänhet görs av yngre människor för de äldre är nästan alltid offer för diverse sjukdomar. När var senaste gången du såg en film om en äldre människa som inte handlade om att huvudpersonen upptäckte en sjukdom, eller i annat fall gaggade om just ålderdomen? Den som är över en viss ålder, och inte vill se en till film där zombiestirrande människor deprimerat blir matade av sjukhuspersonal eller huvudpersoner som tappar minnet och irrar bort sig i en meningslös tragedi, har ganska få anledningar att gå på bio i dag.
Säga vad man vill om de svenska PR-avdelningar som sätter svenska titlar på utländska filmer, men en sak vet de: Gamla människor vill också, precis som alla andra, se enkla feel-good-filmer där ingenting hotar fantasin och eskapismen. Därför har de gett den här filmen den enormt ostiga svenska titeln Våga älska. Den danska originaltiteln är Nøgle hus spejl (”Nyckel, hus, spegel”) – en till synes obegriplig titel, visst, men den får sin förklaring i själva filmen och den är sann till innehållet.
”För mycket konst! Vi måste ha biobesökare, strunt samma om de är missnöjda!” – istället för en kryptisk och konstnärlig titel heter alltså denna film Våga älska – vilket jag tänker mig ska locka Så ock på jorden-publiken, eftersom det låter som titeln på en Kaj Pollak-föreläsning.
Vi ska lockas till att tro att filmen handlar om sjuttiosexåriga Lily (Ghita Nørby) och hennes romans på äldre dagar med den frejdige före detta piloten Erik (Sven Wollter) som nu lider av Parkinsons – och det låter väl okomplicerat och bra. Men det är tyvärr bara ena sidan av myntet.
Det andra sidan av myntet är att Lily bor på ett behandlingshem för gamla. Hon lever där, tydligen, för att assistera hennes man Max (Jens Brenaa) som efter en serie hjärnblödningar är i ett vegetabiliskt tillstånd. Hennes dotter, och dotterns familj, hälsar då och då på, men avstånden tycks längre – till den mån Lily håller reda på tiden, förstås. När Erik flyttar in i rummet mitt emot – vilket han genast signalerar genom att blåsa trumpet – reagerar Lily nästan våldsamt intensivt. Hon har stått vid Max’ sida oavbrutet, och verkar nästan maniskt fixerad vid att ta hand om hans tekniskt sett levande kropp – välja hans skjortor, dammsuga hans rum, baka tårta på hans födelsedag; som om att han nästan är densamme som förr, om hon bara låtsas tillräckligt mycket. Nu anländer en ny man i hennes liv, nästan som på leverans, och en behandlingshemsromans börjar sjuda.
Det finns ingen skam i en sådan film. Regissören Michael Noer, som skrivit manus tillsammans med Anders Frithiof August, hade gott och väl kunnat stanna i den romantiska berättelsen och tagit tid på sig att finslipa Lily och Erik, få oss att förstå vilka de är och vart de varit i livet, hur de nått fram till varandra.
Nu blev det inte så. Frestelsen att göra en ”sjukdomsfilm” tog överhanden. Filmen har en twist. Tekniskt sett är väl detta en ”spoilervarning”, men jag vet inte riktigt hur man kan bli överraskad, eftersom det inte finns någon anledning för Lily att bo på ett behandlingshem… om det nu inte finns det.
För jo, det visar sig att Lily lider av en begynnande demens, och det är (såklart) därför hon också bor på behandlingshemmet. ”Nyckel hus spegel” refererar till det test som tas för att definiera sjukdomen – samma test användes i Still Alice, som på det stora hela är en mycket bättre film än det här.
Så i ena stunden ska vi bry oss om Lilys romans med Erik, och eventuellt hennes liv tillsammans med sin numera hjärndöda man – och den egentligen komplexa, eller åtminstone märkliga, situation som uppstår när hon är ”otrogen” – och i nästa stund luckras filmen upp i en skildring av demens som känns märkligt otillfredsställande. Vi får scener som numera känns obligatoriska – Lily vandrar omkring mellan rummen och vet inte vart hon är, hon köper biljetter till Paris och försöker fly från hemmet; när hon ska ta Erik till sin sommarstuga möts hon av familjen som bor där nu, efter att hon sålt stugan, vilket hon glömt.
Jag tror tanken med filmen är att vi ska se individen under sjukdomen, att vi genom att först lära känna Lily kan definiera henne som människa först – men tyvärr är karaktärerna inte så matiga. Jag kunde faktiskt inte nämna ett enda personlighetsdrag som Lily hade. Som tantsnuskobjekt fungerar Erik – den frejdiga lustigkurren med ett lite gulligt arkaiskt exotiskt förflutet (som pilot har han varit i Rom, Paris, Venedig… till och med Istanbul!) men det är ganska starkt att kalla honom för en välskriven karaktär.
Istället landar vi i den där ”sjukdomsfilmen” igen, och det är som sjukdomsfall karaktärerna blir stämplade – jag menar herregud, vi har demens, Parkinsons och hjärnblödning i ett, det är som en Kinder-överraskning av krämpor och elände – och det må låta lite orättvist, men i ljuset av många filmer om demens som visat både sjukdomen och människan (som Still Alice, och i höstas franska Resan till Florida) så känns skildringen otillräcklig här. Manuset är lite för habilt, har svårt att hitta djup i karaktärerna och tenderar att göra dem till objekt i en serie story-lösningar.
Ghita Nørbys skådespeleri är, dock, en dejlig knock-out att skåda – faktiskt så pass mycket att hon lyfter materialet som en bodybuilder lyfter skrot. Hon är med i varje scen, faktum är att kameran sällan lämnar henne, och eftersom hennes Lily är oavbrutet trovärdig blir karaktären också närvarande för oss även om man kan se manusets trådar. Det blir mer berörande än det egentligen är, om det låter vettigt; gripande i stunden, innan vi liksom Lily glömmer bort vad det egentligen är vi blir så berörda av.
Jag tror det är sättet Nørby hundaktigt blänger på sin omgivning och gör varje tanke till en nerv, varje ord artikulerad som en projektil. Om jag inte köpte karaktären Lily så köpte jag Nørbys framträdande – och Sven Wollter är förresten också bra, även om hans mysman sitter fast i en lite beklämmande passivitet, som om han behöver Lily mer än han älskar henne. Kanske hon känner likadant. Det är svårt att säga. Om filmen brytt sig lika mycket om Lily och Erik som Woltter och Nørby verkar göra så hade man kanske blivit lite klokare.
FREDRIK FYHR
VÅGA ÄLSKA
Originaltitel, land: Nøgle hus spejl, Danmark.
Urpremiär: 23 januari 2015 (Göteborg International Film Festival).
Svensk premiär: 29 januari 2016.
Speltid: 91 min. (1.31).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW/DCP/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Sven Wollter, Ghita Nørby, Trine Pallesen, Jens Brenaa.
Regi: Michael Noer.
Manus: Anders Frithiof August, Michael Noer.
Producent: Rene Ezra, Tomas Radoor.
Foto:Magnus Nordenhof Jønck.
Klippning: Adam Nielsen.
Scenografi: Rie Lykke.
Kostym:Pernille Holm.
Produktionsbolag: Nordisk Film Production. samarb. Det Danske Filminstitut, DR.
Svensk distributör: Studio S.
Betyg och omdöme: Över medel – godkänt skriven och lysande spelad melodram om sjukdom och ålderdom – okej flyt, men den ena skildringen (av en romans) kommer i vägen för den andra (av en sjukdom); båda får för svag betoning och filmen blir inte riktigt tillfredsställande som det stolta människoporträtt det försöker vara. (OBS. Filmen är något falskt marknadsförd som feel-good).