Från och med 2018 kommer utbudet och stilen på Videosöndags recensioner förändras, en process som påbörjas denna höst bl.a med “Max 500”, recensioner på runt 500 ord.
Det har blivit en märkvärdig sak att återvända – ja! – till Pedro Almodóvar. Jag har alltid hållit honom som en av modern tids allra mest begåvade regissörer, men anledningarna blir bara fler. När man ser om en av hans filmer är det som att se den för första gången, och man hittar hela tiden nya, eller andra, saker – en effekt jag kan bara jämföra med husguden Kubricks.
Snarare än att se om en av hans filmer så bygger man den i sitt huvud. Första gången är bara en grundläggning – varje omtitt lägger en till våning.
Det känns redan som att min syn utvecklats sedan jag såg Att återvända sist, vilket var när jag skrev min auteurathon-text om Almodóvar – av någon anledning hittar jag inte där vad som nu slår mig som tydligast med Almodóvars uttryck: Integriteten. Vad som helst kan hända i hans filmer och figurerna i hans berättelser kan göra, känna och vilja vara vilka de vill, men han kommer aldrig att förklara för oss vad vi ska tycka eller känna, och han kommer aldrig tillåta att vi blir kränkta. Alla hans filmer bär ett pokerface, och fastän intrigerna är så galna och absurda så är hans cinematiska temperament alltid coolt – hans filmer darrar i ett typ av absolut dödläge, de kan nästan uppfattas som monotona. Vi måste själva ta vår kofot och bända upp dem, och förstå att vi möter figurerna i hans filmer inte (nödvändigtvis) genom en manipulativ närbild och stråkar… vi kanske inte möter dem överhuvudtaget. En människa är instängd i sitt eget huvud. Det vi snarare upplever är att de inkräktar i vårt mentala rum – de kommer, är vilka de är och vi måste acceptera dem.
Det är mycket som händer runtikring Att återvända – så mycket skrev jag i min långa text, där jag kallade det för Almodóvars testamentfilm, ”den där alla hans typiska inslag och teman råkar vara närvarande”.
Nu ser jag en annan tydlighet: Att återvända är först och främst en extremt feministisk film, även om den är så underdriven att det nästan är absurt. Karaktärerna och deras konflikter framstår som lite skissartade (det enda jag egentligen kan kritisera den för) men å andra sidan handlar filmen om kvinnlighet, i sig, låt säga kvinnoskap. Det är en film om kvinnor vare sig de stretar på landsbygden eller kämpar i staden, håller män borta eller överlever personliga intriger, försöker tjäna ihop brödfödan trots konstanta förolämpningar och kompromisser från omvärlden.
Filmen handlar om fem kvinnor, allt som allt, och lojaliteten mellan dem är vad som driver filmen framåt – det gäller både för intrigens principer och de emotionella nyckelstunderna. Det är en bild av kvinnan som å ena sidan är traditionell – hon är ett flockdjur, som tar hand om sina egna – men å andra sidan progressiv, eftersom den ignorerar alla män. Temat om ”återvändandet” blir smått mytiskt – kanske det är idén att en (symbolisk) syster (eller mor) aldrig lämnar en annan. Det är som om Almodóvar säger att män lever och dör ensamma, men kvinnor har varandra.
FREDRIK FYHR
Att återvända har tidigare analyserats och omnämnts i en ingångstext till Almodóvar.