Det är något av en storm som pågår i den här filmen, men tacksamt nog centreras den runt en sak – Janina (Agnieszka Mandat), en tant som bor ute i den polska obygden med sina två hundar som enda sällskap. Hon undervisar visserligen några barn i engelska, i en liten närliggande skola, men det är på halvtid, och ”för att få tiden att gå”. I verkligheten är hon ensam. Tillfreds, kanske. Det finns inget att ångra nu.
Hon ser ut som den typen av person som skulle kunna gå ut i skogen och på en minut hitta nog med saker för att göra en soppa, på stubben – bokstavligt talat. Hon är, som man säger, ett med naturen. Hon värderar inte människoliv högre än djurliv. Hon tror utan tvivel på astrologi. Allt det här är på gott och ont.
Berättelsen går för den delen också upp i dalar och längsmed rinnande bäckar, hit och dit. Det börjar, hursomhelst, med att hennes två älskade hundar försvinner. Hon är övertygad, även om hon aldrig erkänner det högt, om att de skjutits av jägarna i skogen, vilka hon avskyr. Hon påstår att de jagar på olagliga grunder. Kanske har hon rätt. Det är inte svårt att se dem som filmens skurkar – minns Jägarna (1996) och så; dessutom har hon med fasa hittat döda djur i skogen, skadeskjutna av någon slags animalisk seriemördare.
På polisstationen behandlas hon med överseende och något mått av god ton, eftersom hon är en dam över en viss ålder, men hennes pladder om stjärntecken, hennes oförmåga att lägga band på sina känslor, och hennes allmänt Plupp-liknande utseende gör henne inte till en seriös närvaro i deras arbetsvardag. De högsta suckarna kommer mot hennes ekologism – det uppdagas att hon flera gånger kritiserat polisen för hur slappt de bestraffat djurplågare, och hur ointresserade de är av de dödade djuren.
Polisen suckar högst här därför att de vet att de har skyldigheter – det finns djurrättslagar, lagar som vi kan ana att gemene man inte påpekar för dem; Janina är dock inte sen med att påpeka det. ”Jo, visst, men…” kan det låta. ”Varför bryr du dig så mycket om djur? Har du inga människor att bry dig om?”
Denna landsbygd föräras också närvaron av en präst som gör gamla skolans hembesök – i en av filmens många tvinnade trådar förklarar han, med stirrande gravallvar, att det är en synd att jämställa människor med djur. Inför prästen är hon tyst, eller tystad rättare sagt, på allvar skrämd. Inför alla andra kan hon säga det som en självklarhet, att djur är detsamma som människor… jag höll på att säga ”för henne” men det vore inte sant. Janina ser inte på sig själv ur tredje person. ”Byfånen” gör ju sällan det.
Rent narrativt utvecklas Villebråd till en brokig, men på sitt sätt originell, korsning av landsbygdssåpa och thriller – Janina söker fortfarande sina förlorade hundar, och/eller identiteten på den eller dem som tagit dem av livet, och samtidigt börjar de där jägarna dyka upp mördade en efter en. Ja, de tycks liksom skadeglatt mördade, som av någon slags människo-seriemördare.
Men den svenska titeln är lite missvisande – ”Villospår” hade varit mycket mer lämpligt. Detta är inte i första hand en deckare, för mysteriet bakom morden präglas redan från början av sval självklarhet (tydligen ska slutet ha varit en överraskning för många, vilket jag uppriktigt talat inte förstår). Inte heller är det en såpa, även om Janina träffar en myskufig gammal entomolog (Wiktor Zborowski) och lite annat folk som hon får en eller annan relation med.
Nej, Villebråd handlar om Janina. Först och främst är detta ett mångfasetterat karaktärsporträtt och en kärleksfullt intensiv skildring av en människa som lever sitt liv på sina villkor – och om en omvärld som inte orkar ta henne på allvar, som inte orkar ge henne den respekt och det utrymme som hennes integritet förtjänar.
Därmed inte sagt att hon är någon otvetydig hjälte i något slags ”eko-drama” – hon har ingen politisk agenda utan lever, som en annan Trumpröstare, i sin egen bubbla, omringad av myter och falska nyheter som hon väljer att tro på av ingen annan anledning än att hon bestämt sig, så-det-så, och det finns ingen anledning för henne att söka anknytning till verkligheten.
Detta anar vi, i sin tur, har att göra med hur ignorerad och misstrodd hon varit – poliserna och prästen, jägarna och lärarkollegerna, hela samhället som Janina befinner sig i har sedan länge avfärdat henne som oseriös. Det har lett henne till att försvara sig själv och sin värld med dårskap, utbölingens sista försvar. Att hon ibland har rätt – som när hon åberopar djurrättslagar – blir mindre betryggande när hon i nästa stund okritiskt begär av polisen att gripa jägarna för mord, eller när hon blir fly förbannad över att de inte accepterar Jupiters gång som mordmotiv.
Filmen är baserad på en roman av Olga Tokarczuk (”Styr din plog över de dödas ben”) och manusmässigt är Villebråd en klassiskt överambitiös adaption – jag är övertygad om att romanen inte har de problem i ton och tempo som Villebråd ramlar in i. Vissa menar att regissören och manusförfattaren Agnieszka Holland försökt göra Villebråd till för mycket av en TV-serie (eftersom hon regisserat ”House of Cards” i USA) men jag tror snarare att hon äter med ögonen och vill att ”allt ska med” (en tes som blir ännu tydligare när man betänker att hon skrivit manuset med Tokarczuk själv), när det hade varit mer effektivt att bara förtydliga det självklara:
Filmen handlar om Janina, och inget annat. Att hon känner vad hon känner, och tänker vad hon tänker, och att hon har rätt att tänka och känna vad hon vill, även om det ibland är nonsens. Att omvärlden inte ger henne den rätten – om inte i handlingar så i en smärtsamt avfärdande attityd – är förmodligen orsaken till att hon är som hon är. Hon blöder framför våra ögon i rollen som toka, en roll som världen gett henne att spela och som hon därför i desperation tror på. Det är en ond cirkel av alienation, och med tanke på hur populärt det är att tolka filmer i relation till samtiden så tycker jag att det är konstigt att fler inte påpekat det.
FREDRIK FYHR
VILLEBRÅD
Pokot. 2017 Polen, Tyskland, Tjeckien, Sverige, Slovakien, Frankrike. 128 min. färgfilm codex (Arri Alexa, Red Epic) 1.85:1. Regi: Agnieszka Holland, Kasia Adamik (”samarbetsregissör”). Manus: Olga Tokarczuk, Agnieszka Holland efter romanen ”Styr din plog över de dödas ben” av Tokarczuk. Producent: Krzysztof Zanussi. Huvudsakliga skådespelare: Agnieszka Mandat-Grabka (Agnieszka Mandat), Wiktor Zborowski, Jakub Gierszal, Patrycja Volny, Miroslav Krobot, Borys Szyc, Tomasz Kot, Andrzej Grabowski, Katarzyna Herman, Marcin Bosak, Andrzej Konopka, Sebastian Pawlak, Katarzyna Skarzanka. Foto: Jolanta Dylewska, Rafal Paradowski. Klippning: Pavel Hrdlicka. Musik: Antoni Lazarkiewicz. Scenografi: Joanna Macha. Kostym: Katarzyna Lewinska. Produktionsbolag: Studio Filmowe ”Tor”, i samproduktion med Heimatfilm, Nutprodukce, Chimney Group, Agora, Ceská Televize, Eurimages, Film i Väst, HBO Polska, Nardowy Instytut Audiowizualny, Odra Film, ZDF/Arte, delvis finansierad av Polski Instytut Sztuki Filmowej m.m. Distribution: Nonstop Entertainment (DCP, 2017). Kategori: Mellanbred dramathriller med auteur/arthouse-inslag, euro-indie (europeisk samproduktion, div bistånd o dyl). 3/5-aktstruktur med brett storyfält, div karaktärsutvecklingar osv, och mindre fokus på intrigen (byggd på roman). Genre: Dramathriller (direkt korsning mellan mysteriethriller och karaktärsdrama) med gott om utrymme för nyanserad tematik och karaktärsutveckling; ambitiös i ton och stil med en hel del mörk och karg naturromantik, idiosynkratiska karaktärsporträtt och vaga toner av deckare och såpopera. Premiär: 12 februari 2017 (Berlinale). Svensk premiär: 29 september 2017.
Omdöme: Säregen blandning av drama och thriller med en intrig helt byggd kring ett mångfasetterat karaktärsporträtt i huvudpersonen; bygger upp ett attraktivt mysterium men håller sig sedan övertrogen till sin narrativ, vilken är mekanisk nog för att komma i vägen för (och ibland godtyckliggöra) karaktärsdramat och de mer poetiska lagren i berättelsen. De huvudsakliga kvalitéerna – den omvända naturromantiken, huvudpersonens autonomi och studien i hennes utanförskap – är dock genomgående starka och filmen är därför stabil och originell, trots ojämnheter.
Ett svar på ”Villebråd”