The Layover är en av de mest psykotiskt hjärtlösa filmer jag någonsin sett. Det ser ut som en ytlig romkom-feel-good, men mycket av manuset verkar vara skrivet som någon slags satir – de två går ihop lika bra som kalaspuffar och rödvin. Otroligt nog är filmen regisserad av någon så begåvad som William H. Macy, ett faktum jag nämner nu för att aldrig behöva nämna det igen.
Kate Upton och Alexandra Daddario spelar två kvinnor. Kate (Daddario) är en neurotisk högstadielärare som lider av ångest- och orosproblem (ha-ha!) och Meg (Upton) är en en total skitstövel som ägnar varje vaken timme åt att göra livet surt för andra så att hon själv kan ta sig fram. Av någon anledning har Kate inga problem med att bli mobbad på daglig basis av henne. Varför känner dessa två människor ens varandra?
Vad kan hända nu då? Jo, först behövs förstås en resa av något slag så Meg och Kate får sticka till Florida men – ack! – en orkan gör dem strandsatta i Saint Louis. Vad som händer på vägen? Jo, tänka sig att det finnes en hunkig tvättbrädeman (Matt Barr) där. De ska naturligtvis slåss om honom! Varför? För att han är… där? Och för att de är… där?
Hursomhelst, vem behöver en hjärna. The Layover kickar igång en märklig, världsfrånvänd intrig där Kate och Meg är ute efter samma man. Skämten är mekaniska som traffikljus. Så fort vi ser rött ser vi gult och grönt komma. Meg har stora bröst och ligger runt, så lita på att varenda man som dyker upp kan ge dem vad som helst genom det gamla (mycket gamla) förföringstricket. Kate är musig och orolig och kastar sig in i situationer som hon egentligen inte vill vara i – ho-ho. Vid ett tillfälle åker de luftballong fastän hon har höjdskräck. Hon får en panikångestattack, hahaha.
Snubben de vill ha då? Jo, håll i er nu, han är brandman. Oooh! Han är också på väg till ett bröllop – vi får aldrig veta vem som ska gifta sig, så vi kan veta vem den lycklige är, men det tar en god timme innan denna ”överraskning” uppdagas för oss. Vid det laget handlar Kate och Megs resa förstås om att förstöra bröllopet, vilket stämmer överens med filmens generella misantropi. Ingen ska ha kul här.
Kate och Meg är obegripliga till att börja med, alla skämt är förutsägbara till dödens gräns, och av någon anledning är filmens budskap en hyllning till värdet av att vara en hemsk människa. Samtidigt är filmens sista 10-15 minuter är så dåliga att jag har svårt att hitta rätt ord. Efter att ha misslyckats med allt den gjort vill den vända på steken och få oss att tro att Kate är en bra människa egentligen, och att hon är Megs BFF i vått och torrt.
De här klichéerna kommer från en film, medan klichéerna från filmens första del kommer från en helt annan, ungefär som att manusförfattaren tror att en film bara innehåller ”saker som finns i filmer”. Det är att jämföra med Noam Chomskys klassiska exempel: ”Färglösa gröna idéer sover furiöst” är en grammatisk korrekt mening även om den inte betyder något. På samma sätt är The Layover ett gäng klichéer efter varandra utan sammanhang – det blir helt klart en film, rent tekniskt sett. En värdelös film.
FREDRIK FYHR