Här är det lite hugget som stucket vad som är upp och ner. Way of the Dragon spelades in efter Fruktans nävar, men släpptes efter Enter the Dragon (1973), filmen som blev Bruce Lees stora genombrott – i USA hette den därför ”Return of the Dragon”. Den korrekta engelska titeln är dock Way of the Dragon. Eventuellt kan den ha gått i Sverige under titeln Drakens väg, men det är oklart om, vart eller när.
Filmen var den enda som Lee kom att regissera själv, men hade han levt längre hade det bara varit den första. Formellt skiljer den sig inte från hans tidigare, men det som gör den till en liten utstickare är just regin.
Var Bruce Lee en bra regissör? Eh. Nja. Det vore väl kanske starkt att påstå – åtminstone om man bara utgår från Way of the Dragon – men inte för att han inte försökte. Lees stora ego gick hand i hand med hans stora visioner och hans hårda disciplin – tydligen ska han ha gått in för fullt för regijobbet som en annan Orson Welles, och grävt ner sig i böcker och biografer för att förstå alla filmskapandets aspekter.
Som vad gäller alla Bruce Lee-filmer finns det mycket modern myt som överskuggar allt – en regissör som vill behärska alla filmskapandets aspekter arbetar förstås med en bra fotograf och en duktig klippare. Men det är möjligt att Lee kände visst mindervärdeskomplex – sanningen att säga är filmen rätt stelbent på många håll.
Å andra sidan kan man märka att viljan funnits. Way of the Dragon utspelar sig i Rom, av alla platser, och placerar Lee som en främling i ett främmande land – särskilt filmens första tio-femton minuter är en fascinerande, lång sekvens inspirerad av Charlie Chaplin (!) där Bruce blir inspekterad på flygplatsen av västerlänningar som aldrig sett en asiat förut. Därefter går han in på en restaurang och försöker beställa något att äta – men eftersom han inte kan läsa menyn så får han fem tallrikar soppa, framförda av en tant som är lika sur som nyfiken.
Jag vet inte hur rolig scenen är – tempot är skevt, skämten landar konstigt och scenen pågår alldeles för länge – men på en rent tematisk nivå fungerar det som en lite intressant ”omvänd” exotism. Vid det här laget hade kung fu-filmer fått genomslag i USA – där de nedvärderande kallades ”chop-socky movies”. Lee vänder på steken här och gör västvärlden till den ”främmande” platsen, samtidigt som han får en västerländsk publik att förstå hur det känns att vara ”den andre”. Eller han försöker åtminstone. Scenen kan som sagt kritiseras, men hjärtat finns där.
Resten av filmen är mindre minnesvärd – den är inte lika trög som Lees kung fu-debut Big Boss, men långt ifrån lika stark och koncis som Fruktans nävar. Storyn är i princip exakt densamma – den här gången är det en restaurang som hotas av italienska gangsters, och Lee är skickad från Hongkong för att ”fixa problemet”. Jag antar att det här gör honom till någon slags torped, men det blir aldrig speciellt klart vad han ska göra där. Släktingarna som äger restaurangen är ett gäng halvt begåvade figurer som håller på med karate – naturligtvis lär Bruce dem att sluta med sådant trams och börja med kung-fu (eller ”chinese boxing”, som det hette i den amerikanska dubben).
Som i de tidigare filmerna är intrigen lite hux fluxig. Maffian hade väl kunnat bränna upp restaurangen, antar jag, men istället har de ett gäng lakejer på plats som ser till att jaga bort alla besökare. Det känns inte som ett helt optimalt sätt att hålla nere konkurrensen, men Bruce behöver ju ett par lakejer att puckla ner. Maffians stora boss är en riktigt slemmig typ som känns hämtad rakt från vilken billig Drive In-film som helst, och hans främste lakej är en totalt homofob stereotyp som flamboyant struttar omkring och hotar folk till livet med en silkeshandske (bokstavligt talat, nästan).
Redan vid denna tredje film är formulan så igenkännbar att man vet vad man har att vänta sig. Lee använder de italienska miljöerna för att skapa lite flärd, och då och då har filmen ett par minnesvärda vyer – inte minst slutet, som faktiskt filmades på Colosseum. Filmen har också ett par mer eller mindre lyckade försök till humor, gissningsvis för att variera sig efter Fruktans nävar som var en riktig no nonsense-film – eftersom vi är i Italien är ganska många skämt av den flåshurtiga buskisvarianten.
Hursomhelst. Som vanligt spar filmen det bästa till sist – i det här fallet en batalj mellan Lee och Chuck Norris, som är ung och ful i rollen som maffians inhyrda torped, världsmästaren som ska ta kål på Bruce en gång för alla. Deras sista fight sker på Colosseum, även om det är uppenbart att bara en bråkdel av scenen faktiskt spelats in på plats (tydligen ska de ha gjort det utan tillåtelse, men återigen är källorna inte de mest tillförlitliga).
Way of the Dragon var faktiskt Norris filmdebut – han var här bara känd som amerikansk karatemästare. Lee ansåg att Norris var den ende som var snabb nog att fungera som en någorlunda jämbördig motståndare. Med hans beröm i åtanke anlände Norris till inspelningen rätt stolt – varpå Lee sa att han nu ville ta tillfället i akt att ”döda mästaren”. Återigen, vem vet vem som sa vad när.
FREDRIK FYHR
WAY OF THE DRAGON
Meng long guo jiang. 1972 HONGKONG/ITALIEN 100 min. färgfilm 35mm 2.35:1. Manus och regi: Bruce Lee. Producent: Raymond Chow, Bruce Lee. Huvudsakliga skådespelare: Bruce Lee, Chuck Norris, Nora Miau, Jon T. Benn, Unicorn Chan, Robert Chen, Chun Hsin Hwong, Ching-Ying Lam, Tony Liu, Malisa Longo, Ho Pich, Robert Wall, Ping-Ao Wei. Foto: Ho Lang Shang (Tadashi Nishimoto). Klippning: Chang Yao Chung (Peter Cheung). Musik: Joseph Koo. Scenografi: Chen Hsin. Produktionsbolag: Golden Harvest, Concord Productions. Svensk distributör: Succéfilm (35mm, 1984), Filmco/Scanbox (VHS), Atlantic (DVD, 2004, 2008). Kategori: Inhemsk mainstreamproduktion, high concept-genre. Genre: Action (kung fu), high pitch-intrig med historisk inramning och inslag av klassisk serietidningsmatiné, crime, spionfilm och melodram. Stil: EMS med set pieces, statisk kamera och tendens till helbilder. Premiär: 1 juni 1972 (Hongkong). Svensk premiär: 2 mars 1974 (?), 2 mars 1984.
Omdöme: Kampsportsfilm med konflikt och intrig hämtad från western- och spionactiontraditionen – bra kung fu-höjdpunkter och diverse färgstarka inslag i enskilda scener. Stel personregi och bristfälligt tempo drar ner helheten, även om det är en fullgod uppvisning i genren.