Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 Fredagen den 13:e del 5 (1985)

SÄ den fjÀrde filmen hette The Final Chapter.

Den femte hette A New Beginning.

Sicken kreativitet.

Men det Ă€r lĂ€tt att reproducera den typiska kritikerns hĂ„llning – Fredagen den 13:e del 5 Ă€r bara samma uppsĂ€ttning kids som slaktas av Jason [sic] som alltid, och det Ă€r precis lika infantilt som det var frĂ„n första början.

Mja. Mjo. Men rĂ€tt ska vara rĂ€tt. A New Beginning Ă€r faktiskt imponerande infantil, om man mĂ€ta pĂ„ den skalan. Det kan vara en av de sunkigaste och minst vĂ€rdiga skrĂ€ckfilmer som nĂ„gonsin gjorts. Serien nĂ„r hĂ€r nĂ„got slags golvlĂ€ge som Ă€r sĂ„ nĂ€ra marken att man kan kĂ€nna smaken av grus i munnen. Filmen innehĂ„ller  en scen dĂ€r en kille blir mördad i en bajamaja. Att regissören Danny Steinmann började sin karriĂ€r som porrfilmsregissör – vilket inte förvĂ„nar mig alls – Ă€r nĂ€stan poetiskt. NĂ„gonstans förklarar det impulsen att försöka göra filmhistoriens allra lurkigaste bonnlurkar – ett stycke mor och son som bor i ett ruttet skjul och kallar varandra för ”you big dildo”.

Man mÄste till slut kasta upp sina hÀnder och börja skratta. Det gÄr liksom inte att göra annat. Det gÄr inte ens att komma med filmens stora SPOILER ALERT utan att det lÄter som ett skÀmt.

Men ja, det finns en scen dÀr en mycket aggressiv man stÄr och hugger ved. En förhatligt gestaltad tjock kille med fejset (och fickorna) fulla av choklad kommer förbi och provocerar honom. Aggrot hugger utan vidare ihjÀl tjockisen. MBV-mÀtaren slÄr i taket.

MBV stĂ„r för ”Man ba va”, ett uttryck som jag hoppas talar för sig sjĂ€lv – inte tĂ€nker jag dĂ„ sjĂ€lv försöka lista ut vad i helskotta jag ska göra med den hĂ€r filmen, som Ă€r sĂ„ full av kortslutna konstigheter att listan garanterat Ă€r lĂ€ngre Ă€n manuset.

En ambulans kommer av nÄgon anledning och hÀmtar liket av den mördade gottegrisen. Vi fÄr en lÄng nÀrbild pÄ ambulanslÀkaren, av nÄgon anledning. Han ser rasande ut! Men sen fÄr vi inte se honom mer.

Det hĂ€r Ă€r pĂ„ sĂ€tt och vis inte konstigare Ă€n nĂ„got annat i filmen – ta killen som dör pĂ„ bajamajan till exempel. Han har skrivit en sĂ„ng till sin flickvĂ€n, vars vackra text jag mĂ„ste recitera i sin helhet:

Oh baby, hey baby
Hey baby, oh baby
Oh baby, oh baby
Oh baby, oh baby
Hey baby, hey baby
Oh baby, oh baby, oh baby, oh baby
Hey baby, hey baby

Tragiskt att han dog innan han vann en Grammis!

Det som Ă€r Ă€nnu mer ofattbart med del 5 Ă€r att den inte bara Ă€r en av de allra sĂ€msta i serien, och helt klart den skrĂ€pigaste, mitt i alltihop Ă€r det ocksĂ„ en av de mest ambitiösa! Denna utspelar sig nĂ€mligen inte pĂ„ Camp Crystal Lake utan pĂ„ nĂ„gon form av mycket liberal psykvĂ„rdsanstalt för ungdomar (sĂ€ger ”mycket liberal” för man har inget emot att ge yxor till utĂ„tagerande psykopater). Hit kommer en mycket allvarlig hockeyfrilla vid namn Tommy Jarvis. Han spelades av Corey Feldman i del 4 och har nu blivit femton Ă„r Ă€ldre pĂ„ nĂ„gra mĂ„nader eller sĂ„.

Tommy dödade ju Jason förra gĂ„ngen, och han Ă€r verkligen död – annat Ă€n i mardrömmar som flaxar förbi för att teasa publiken. Lik förbannat Ă€r det en lunsig filur som gĂ„r omkring och har ihjĂ€l folk och tĂ€nk, han ser ut precis som Jason.

Men nĂ€! Den gubben gick inte! Del 5 Ă€r av seriens fans i allmĂ€nhet hatad eftersom ”Jason inte ens Ă€r med i den”.

Ju mer jag tĂ€nkt pĂ„ detta desto mer fascinerad har jag blivit. En jĂ€ttelik snubbe i hockeymask som har ihjĂ€l folk med machete, exakt pĂ„ samma sĂ€tt som i del 1-4, Ă€r alltsĂ„ inte okej om det inte â€Ă€r” Jason; en identisk figur, vars skillnad bara Ă€r semiotisk – bara ett namn, Jason, samt ”vetskapen” att figuren â€Ă€r” den ”riktiga” Jason.

Det finns tydligen mycket mer under en hockeymask Àn man först tror!

Det visar sig (”spoilers”…) att det Ă€r Roy, den dĂ€r ambulansgubben vi sĂ„g i en enda scen, som gĂ„r omkring och leker Jason. Tydligen var han pappa till den jobbiga idioten som blev neryxad i början
 men exakt hur det förklarar nĂ„got alls Ă€r lika oklart som det Ă€r för Guy Pearce i Memento. Saker bara hĂ€nder som för första gĂ„ngen och förklaringen existerar utanför all vetskaps horisont.

Men den bottenskrapsslarviga idiotin i manuset Ă€r inte vad seriens fans störde sig pĂ„ (hur skulle det kunna vara det i en serie som Ă€r helt ”quality proof”?). Nej, backlashen pĂ„ del 5 handlade helt och hĂ„llet om att Jason inte â€Ă€r med”.

Producenterna hade den fatalt rimliga tanken att Jason bara var en mördare i hockeymask, och att det inte kunde skada att ge honom en slags identitet i form av en riktig mĂ€nniska under masken, men de blev snabbt varse att fansen gillar Jason – ingen annan – för att Jason Ă€r odödlig. Han kan inte dö, eller Ă„tminstone kan han inte förbli död. Han kan, likt Godzilla eller James Bond, bara vila upp sig i stillestĂ„nd av olika lĂ€ngd innan en ny film vĂ€cker honom till liv igen.

Jag vet inte om producenterna underskattade sin publik eller överskattade den. I Fredagen den 13:e Ă€r upp ner och ner upp. Del 5 Ă€r sĂ€mre Ă€n de flesta i serien, men ungefĂ€r lika sevĂ€rd. Oh baby, hey baby… och man ba va.

FREDRIK FYHR


PS.

Delar av den hÀr texten Àr plockade frÄn en gammal text jag skrev om Jason och vÄld i amerikansk populÀrkultur överlag.

Ett svar pĂ„ ”💿 Fredagen den 13:e del 5 (1985)”

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *