Det hĂ€r Ă€r en film dĂ€r döda mĂ€nniskor kommer tillbaka till livet. Det sker via en mystisk kyrkogĂ„rd som bĂ€r pĂ„ sin urĂ„ldriga förbannelse â de som begravs dĂ€r kommer tillbaka, âyea, men de Ă€r inte sig sjĂ€lva. NĂ„got mĂ€nskligt, och helt avgörande, i dem har gĂ„tt förlorat.
Det Ă€r ironiskt att man kan sĂ€ga detsamma om nyinspelningar, och det Ă€r djupt symptomatiskt för den hĂ€r filmen att den inte verkar ha kommit att tĂ€nka pĂ„ det. Goda tankar mĂ„ste ha funnits. NĂ„got slags hopp. Regissörerna har talat om filmen som âförhöjdâ skrĂ€ck, som om genren (för att inte tala om Stephen Kings originalroman) behövde âförhöjasâ frĂ„n nĂ„got slags stackars kulturellt b-filmstrĂ€sk dĂ€r inga coola och hippa filmer ju kan bo. Man kan ju inte vara sĂ€ker pĂ„ att skrĂ€ck e okej förns nĂ„n som e nĂ„n sĂ€gere.
Nu var jag pĂ„ vĂ€g att kalla nyinspelningen av JurtjyrkogĂ„rden för en skrĂ€ckfilmernas Hammarby spökstad â ny och fin och kliniskt död, men uppenbarligen nĂ„gon jĂ€vla filurs idĂ© om hur framtiden ska se ut. Sant Ă€r att filmen har en atmosfĂ€r av tom plast, dĂ€r de inspirerande vindarna i ett Halloween-oktober förvandlats till det intetsĂ€gande suset av air condition i ett IKEA-rum med en plastpumpa pĂ„ en pall intill en bokhylla full av falska bokryggar⊠men det vore fortfarande att tala illa om nĂ„got som Ă€ndĂ„ har struktur och funktion.
Ărligt talat vet jag inte hur de tĂ€nkte nĂ€r de gjorde den hĂ€r filmen, en av alla dessa moderna filmer som fĂ„r mig att undra om jag missat nĂ„got â ska man strunta i kontinuitetsklippning Ă„r 2019? Ăr det coolt med tematisk pytt-i-panna? Blir berĂ€ttelser bĂ€ttre om vi kör igenom dem helt utan nĂ„gra rimliga tidsmarkörer, som i nĂ„gon slags surrealistisk komedi? Eftersom sĂ„ mĂ„nga moderna filmer helt verkar ha tappat kollen pĂ„ de mest basala cinematiska verktygen⊠kanske det Ă€r lika bra att stanna i okunnighetens sandlĂ„da och gagga pĂ„?
Eller, jag vet, kanske detta ska vara som om nĂ„gon dött och kommit tillbaka lite skev och knasig â tjohej! DĂ„ Ă€r ju filmen bra för att den Ă€r dĂ„lig, liksom.
Jag misstĂ€nker att en person som aldrig lĂ€st Kings bok, och som aldrig sett filmen som gjordes 1989, kan vara mer förlĂ„tande. De Ă€r nĂ€mligen inte distraherade av dessa förlagor, som den nya filmen spenderar lika mycket tid Ă„t att avvika frĂ„n som att hĂ€nvisa till. De kan ocksĂ„, för all del, uppskatta berĂ€ttelsen, vars grundstomme förblir densamma â en familj flyttar ut till ett hus pĂ„ landet, upptĂ€cker mysko kyrkogĂ„rd, vilket leder till tragedi och ytterligare tragedi. Till den mĂ„n den nya filmen har nĂ„got nytt att tillföra sĂ„ tror jag â jag Ă€r inte sĂ€ker, men jag tror â att den handlar om idĂ©n om efterlivet och skrĂ€cken som Ă€r en meningslös, tom död dĂ€r allt bara blir svart. Detta skulle dĂ„ vara som kontrast bĂ„de till Kings bok och filmen frĂ„n 1989 som handlade mer om dödsĂ„ngest i sig, ett tĂ€nk-om-scenario som till stor del handlar om hur vi behandlar sorg, vad vi gör nĂ€r âdet omöjligaâ sker.
Jag Ă€r generös mot Kings bok nĂ€r jag uttrycker mig pĂ„ det sĂ€ttet, kanske, men i det nĂ€rmaste grĂ€nslöst optimistisk nĂ€r jag pratar om den hĂ€r nyinspelningen. Filmens twist â eller om det Ă€r nĂ„got slags skĂ€mt, jag Ă€r inte sĂ€ker â gĂ„r ut pĂ„ att ersĂ€tta ett pĂ€ron med ett Ă€pple för att göra hela finalen mer intellektuell, kanske, som om vi kan finna nĂ„got slags eureka hĂ€r. IstĂ€llet Ă€r filmens sista 30 minuter vad vi pĂ„ amerikanska brukar kalla för en proper shitstorm. Man har hĂ€r haft uppdraget att göra en film men istĂ€llet har man, med ett övermod som Ă€r sĂ„ blint att det Ă€r smĂ„tt chockerande, försökt grĂ€va upp en annan film, en film som inte finns, ur den man skulle ha gjort. Den andra filmen lever ett helt eget liv medan den första dikterar formen som försöker hĂ„lla fast den.
Rent praktiskt betyder det att saker som skulle behöva ta flera dagar istĂ€llet sker pĂ„ en natt. HĂ€ndelseförloppen Ă€r direkt obegripliga â inom loppet av nĂ„gra minuter kastar sig filmen frĂ„n den ena idĂ©n till den andra och det pĂ„minner en hel del om att titta pĂ„ en film som nĂ„gon snabbspolar framför vĂ„ra ögon.
Vad poÀngen Àr gÄr heller inte att avgöra frÄn nÄgot vi sett eller hört. Den första timmen av filmen har, till synes mÄlmedvetet, huggit av alla grenar pÄ berÀttelsens trÀd och konsekvent tonat ner och underminerat allt som kÀndes i de tidigare upplagorna. Biroller har försvunnit, sidointriger har grovt huggits ner, och dÀr filmen frÄn 1989 föredrog storögda groteskerier efterstrÀvar filmen frÄn 2019 en sömnig och avtrubbad Atarax-stÀmning, dÀr Jason Clarke Àr lika intetsÀgande i rollen som Louis Creed som John Lithgow Àr som Jud, eller hans döda fru, en karaktÀr som filmen behagar göra en grej av mot slutet (fastÀn hon bara nÀmnts en gÄng tidigare).
Visst hade filmen frĂ„n 1989 en direkt muppig kvalitĂ©, men den nya filmens hyvlingar gör inte berĂ€ttelsen mer seriös utan snarare tamare. Det tydligaste exemplet Ă€r barnmonstret Zelda, som alla minns frĂ„n den förra filmen. Hon Ă€r inte lika lĂ€skig den hĂ€r gĂ„ngen, men det kan man inte klandra filmen för (hur kan man övertrĂ€ffa originalet?) DĂ€remot har hennes traumatiska död censurerats och blivit ersatt med en The Conjuring-dum scen som involverar en mathiss och en hoppa-till-effekt. PĂ„ samma sĂ€tt har karaktĂ€ren Rachel (gestaltad av en överspelande kvinna som verkar lida av bekymrande maskar under huden) oavsiktligt avvecklats. Manuset ger henne tekniskt sett âmer att göraâ (vilket Ă€r en sĂ„dan dĂ€r klyscha som inte nödvĂ€ndigtvis betyder nĂ„gonting) men tematiskt avfĂ€rdas hon som hysterisk neurotiker nĂ€r filmen ju borde handla om (hennes) dödsrĂ€dsla.
Det Ă€r typiskt för filmens förbryllande tendenser i stort. GĂ„ng pĂ„ gĂ„ng kastar den sina egna verktyg i soptunnan och skramlar runt i berĂ€ttelsen i ointresse, pĂ„ jakt efter nĂ„got ditt eller datt som om man lika gĂ€rna kunnat leta i en helt annan film. Av det blir en film som inte blir av, helt enkelt, en söndertrasad filmkropp som pĂ„ nĂ„got mirakulöst sĂ€tt fortfarande Ă€r ute och gĂ„r. âMan fĂ„r vara glad att man inte Ă€r dödâ sjöng Lars Demian, men ibland Ă€r det som sagt att föredra.
FREDRIK FYHR
Pet Sematary. 2019 USA/KANADA 101 min. fÀrg/ARRIRAW 2.8K, 3.4K, DI 2K/2.39:1. R: Kevin Kölsch, Dennis Widmyer. S: Jason Clarke, Amy Seimetz, John Lithgow, Jeté Laurence, Hugo Lavoie, Lucas Lavoie, Obssa Ahmed, Alyssa Brooke Levine, Maria Herrera, Frank Schorpion, Linda E. Smith, Sonia Maria Chirila, Suzi Stingl, Kelly Lee.