Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 Fredagen den 13:e del 8 (1989)

SĂ„ av nĂ„gon anledning Ă€r Jason Takes Manhattan delen som man nĂ€mner pĂ„ skĂ€mt, Fredagfilmernas ”Uppdrag i Moskva” lĂ„t sĂ€ga, trots att det inte Ă€r filmen dĂ€r Jason Ă€r i rymden (Jason X) eller den som faktiskt pĂ„ allvar heter Freddy vs. Jason (2003) – bĂ„da dessa idĂ©er Ă€r sĂ„ hĂ€pnadsvĂ€ckande hajhoppande att de borde vara helgonförklarade i all camps annaler, men av nĂ„gon anledning ses de som nĂ€stan rimliga. IstĂ€llet Ă€r det attributet ”Takes Manhattan” som blivit skĂ€mtet nĂ€r det görs en ny uppföljare pĂ„ en uppföljare pĂ„ en uppföljare (”Rambo Takes Manhattan” gĂ„r till exempel varmt pĂ„ kommentarsfĂ€lten nu nĂ€r Stallone Ă„tervĂ€nt till macheten).

Det Àr lite orÀttvist. Del 8, som det rör sig om, Àr visserligen inte en bra film, men den anstrÀnger sig verkligen för att vara sÄ odÄlig som möjligt. Liksom del 6 och del 7 ser den avsevÀrt mycket mer attraktiv ut rent visuellt Àn nÄgra föregÄngare. Den gör nÄgon form av ansats till att nÀstan handla om nÄgot, vilket Àr mer av en bedrift Àn det lÄter som. Den faller pÄ diverse teknikaliteter och omstÀndigheter, men till skillnad frÄn vissa föregÄngare Àr den aldrig upprörande urusel eller övertydligt skrattretande.

Den Àr dessutom
 lite gullig.

Jag hittar inget bĂ€ttre ord för det – annat Ă€n möjligen mitt hemmasnickrade begrepp vakanten. Vakanten Ă€r den uppföljare i en filmserie som Ă€r minst nödvĂ€ndig eller relevant. Den görs för att man behöver göra en till film, trots att man egentligen kört sitt tĂ„g sĂ„ lĂ„ngt det kan gĂ„, och nĂ€r man Ă€ndĂ„ Ă€r igĂ„ng satsar man pĂ„ lite nya idĂ©er som visar sig vara helt betydelselösa i framtiden. Det ger filmer som Alien Ă„teruppstĂ„r (1997), The Bourne Legacy (2012) eller om man vill vara vintage GĂ€ckande skuggan tar hem spelet (1945) och Förföljd till Alger, den Sherlock Holmes-film dĂ€r Holmes och Watson Ă„ker pĂ„ semester och spenderar hela filmen pĂ„ en bĂ„t.

Det Ă€r ocksĂ„ pĂ„ en bĂ„t som Jason tillbringar större delen av del 8 – sĂ„ en bĂ€ttre titel vore kanske To Manhattan, Jason – Ohoy! (svensk titel ”Fredagen den 13:e del flotta – dödens skepp ohoj!”) Förutom semesterkĂ€nslan prickar filmen ocksĂ„ av alla vakantens kĂ€nnetecken – den kommer som restlĂ€ngden till en serie som egentligen redan Ă€r utmĂ€tt och avklarad, den försöker lite oinbjudet göra nĂ„got nytt, den hĂ€nger inte riktigt ihop med sina föregĂ„ngare och den leder inte fram till nĂ„got eftersom ingen ville fortsĂ€tta pĂ„ JasonspĂ„ret efter denna. Den Ă€r som andra sĂ€songen av ”Twin Peaks”, eller programledare till BingoLotto efter Loket, eller bandet som en gĂ„ng var Thin Lizzy och som nu Ă€r nĂ„got slags gĂ€ng Body Snatchers.

Samtidigt gör allt det hÀr vakanten oavvisligt lÀttsedd, sjÀlva symbolen för degig glosoppa. Det Àr harmlöst, obetydligt och som sagt lite gulligt.

Storyn utspelar sig alltsĂ„ huvudsakligen pĂ„ en bĂ„t – det Ă€r en hop high school-studenter som Ă„ker pĂ„ en ”sista” resa till New York. Tydligen Ă€r Crystal Lake stort nog att ha en skola, och tydligen ligger de nĂ€ra nog att tuffa över pĂ„ en bĂ„t.

Ensemblen kÀnns ocksÄ pÄfallande lik en skÄdespelarklass dÀr prestationerna Àr lika ojÀmna som regin. Alla stereotypa figurer Àr ombord, praktiskt taget alla tas av daga en efter en av fripassageraren med hockeymasken, och jag vet inte hur mycket jag kan klaga pÄ en Jensen Daggett till exempel, den hyggligt sympatiska tjejen som har barndomstrauma i bagaget, ser syner och har Final Girl skrivet i den ofta rynkade pannan.

Kanske jag bara gillar hennes 1989-outfit – jag vet att jag sa om del 7 att den var ”High 80’s” men hĂ€r slĂ„r sprĂ€ckligheten verkligen i taket. Det finns inte en enda person hĂ€r som inte ser ut som en hipster – till och med den stirriga gubben (vĂ„rt ”Ralph-substitut”) som gĂ„r omkring och ojar om att ”ni Ă€r dömda!” har en trendig mössa pĂ„ sig. Han Ă€r övertygad om att Jason Ă€r lever och Ă€r ombord skeppet, sĂ„ man kan ju undra varför han sjĂ€lv gick pĂ„ till att börja med.

Hursomhelst, logik Àr inte den hÀr filmens starka sida. Huvudpersonen har som sagt nÄgot slags barndomstrauma, och det har pÄ nÄgot sÀtt att göra med Jason, men man har kört ihop kontinuiteten sÄ grundligt vid det hÀr laget att man mÄste lÀsa en termin kvantfysik för att förstÄ hur nÄgot ska hÀnga ihop.

Det finns en slags nÄd i att man inte behöver bry sig. Rutinen hÀr Àr lagom snyggt paketerad, Àven om man fÄr försöka ha överseende med att filmen sinkas (no pun intended) av amatörmÀssig regi dÀr dialogscener lider av lÄnga pauser, knasiga tonlÀgen och oavsiktligt komiska infall.

NĂ€r filmen vĂ€l anlĂ€nder till New York fĂ„r intrigen lite fokus och helheten blir mindre hoppig – nackdelen Ă€r att den dĂ„ istĂ€llet blir pĂ„tagligt seg och lĂ„ngdragen (dĂ€r nĂ€stan alla tidigare filmerna varit över pĂ„ under 90 minuter har denna mage att strĂ€cka sig ut till 100). ÄndĂ„ gillar jag filmens konstiga kĂ€rlek till just New York (sĂ€rskilt eftersom filmen mestadels spelades in i Kanada!)

VĂ„r auteur Rob Hedden – som skrev manus sĂ„vĂ€l som regisserade – ville verkligen sĂ€tta Jason pĂ„ Manhattan, sĂ„ filmen har nĂ„gon sned Sinatra-romantik mitt i alltihop. NĂ„gonstans Ă€r detta en film om kids som ser fram emot att se New York; till och med den obligatoriska bitchen blir sur nĂ€r hon fĂ„r veta att hon mĂ„ste stanna pĂ„ bĂ„ten nĂ€r de kommer i land (inte för att hon överlever sĂ„ lĂ„ngt men Ă€ndĂ„).

Mitt favoritögonblick kan vara nÀr den obligatoriska duon i slutet kommer upp vid Times Square och storögt ser sig omkring, som om upplevelsen Àr lika övervÀldigande som att jagas av en mordisk, odödlig zombie med machete. Kameran seglar ivÀg i en romantisk panorering som om hela filmteamet förvandlas till ett gÀng japanska turister.

Min slutsats Àr att ofrivillig skönhet Àr bÀttre Àn ingen skönhet alls, sÀrskilt i en serie som Àlskas för hur ful den Àr.

FREDRIK FYHR


Friday the 13th Part VIII: Jason Takes Manhattan. 1989 USA 100 min. fÀrg/35mm/1.85:1. 96 min. R: Rob Hedden. S: Jensen Daggett, Barbara Bingham, Peter Mark Richman, Scott Reeves, Gordon Currie, Saffron Henderson, Martin Cummins, Vincent Craig Dupree, Warren Munson, Kane Hodder.

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *