Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 Greven av Monte Cristo (1922)

Greven av Monte Cristo Ă€r ljuvlig underhĂ„llning frĂ„n 1920-talet, perfekt lĂ€tt och spĂ€nstigt elegant. UrsĂ€kta liknelserna till vinrecension men ibland Ă€r det intrycken som rĂ€knas. Det och det precisa finlir som en Ă€ventyrsfilm frĂ„n stumfilmseran innebĂ€r. Monte Cristo Ă€r inte lika fenomenal som Zorros mĂ€rke med Douglas Fairbanks, pĂ„ samma sĂ€tt som Fairbanks slog John Gilbert pĂ„ fingrarna. Men Ă„ andra sidan – 1922 spelade Fairbanks Robin Hood i en pĂ„kostad Ă€ventyrsfilm som jag tycker var lite för seriös och ansprĂ„ksfull – det Ă€r som att sĂ„ fort de hĂ€r filmerna vill för mycket sĂ„ brakar de ihop under sin egen tyngd. Idealet Ă€r istĂ€llet att fĂ„ svĂ„ra saker att se enkla ut och fĂ„ ut det allra mesta i ett enda uttryck.

John Gilbert dÄ, till exempel, som spelar Greven hÀr. Inte den mest ihÄgkomna av stumfilsmstjÀrnor, och som sagt ingen Fairbanks, men helt och hÄllet solid och med ett fantastiskt surmulet, enögt blÀng.

BerÀttelsen Àr pÄ ett ungefÀr lika kÀnd som okÀnd, eftersom Greven (vÀl?) inte Àr en av Dumas mest ihÄgkomna klassiker. Det Àr en sÄdan dÀr klassiker i mÀngden, den typ av bok som mÄnga en gÄng i tiden lÀste men som jag misstÀnker stÄr och samlar damm pÄ mÄnga skolbibliotek idag. Har jag lÀst Greven sjÀlv? Nej, och jag behöver inte ens ha handen pÄ hjÀrtat. NÀr skulle andan ha fallit pÄ? Titeln Àr som ett spöke dömt att hÀrja i frÄgesporter pÄ TV, aldrig helt förkroppsligad i ens huvud.

Kanske det Ă€r dĂ€rför som man, mig veterligen, aldrig riktigt gjort nĂ„gon definitiv filmversion av Dumas bok trots att sĂ€kert 40 filmer gjorts pĂ„ den. Stumfilmsversionen Ă€r förmodligen inte den trognaste eller mest ambitiösa filmatiseringen man kan tĂ€nka sig, men den Ă€r oerhört generös mot sin Ă„skĂ„dare i form av fart och flĂ€kt och ren förnöjelse. Redan innan greven blir greven – dĂ„ han heter Edmond Dantes – Ă€r filmen en mysruffig historia dĂ€r kort spelas pĂ„ smĂ„ bord under dinglande lampor och nĂ„gon har en kniv i rockĂ€rmen.

Dantes blir, för den som minns eller vet, offer för en komplott i det korrupta Paris, som det ser ut strax efter Napoleon. Han skickas ivÀg till en dödens fÀngelsehÄla, dÀr han via osannolik tur lÀr kÀnna en gammal fÄnge som inte bara lÀr honom att bli en adelsman utan Àven destinationen av en gammal skatt.

Filmen Àr pragmatiskt uppdelad i tvÄ solida delar, dÀr den andra bestÄr av det hus i helvete som Dumas orsakar nÀr han kommer tillbaka, med lapp för ögat, som den hotfulle hÀmnaren betitlad med greveskap. Det gÄr nÀstan att se som en exploitation-trailer: They took his life! They stole his future! But now The Count is Back for Revenge!

Men lustigt nog behöver inte greven sjÀlvmant ha ihjÀl nÄgon för hans nÀrvaro blir, pÄ ett eller annat sÀtt, för mycket för de tre högt uppsatta mÀn som konspirerade mot hans liv och gött sig i societeten sedan dess.

Jag vet inte om den hĂ€r filmen skulle framstĂ„ som trĂ„kig för nĂ„gon som Ă€r mindre benĂ€gen att sĂ€tta pĂ„ en stumfilm – kanske, kanske inte. Ensemblen Ă€r en ”murderer’s row” av stjĂ€rnor och karaktĂ€rsskĂ„disar frĂ„n eran – Estelle Taylor, Robert McKim, Francis McDonald, Spottiswoode Aitken – men det Ă€r förstĂ„eligt att namnen inte sĂ€ger nĂ„got för en ”modern” publik. Ju mer man kan om eran, och ju fler filmer man sett frĂ„n den, desto mer vĂ€xer upplevelsen – sĂ„klart. Om den hĂ„ller för sig, för nĂ„gon som inte sett nĂ„gon film av det hĂ€r slaget förut? Jag vet inte. Det Ă€r inte ett krav vĂ€rt att stĂ€lla pĂ„ nĂ„gon film. Varför ska egentligen en person, oavsett fĂ€rdigheter och kunskaper, förvĂ€ntas bli tillfredsstĂ€lld av vad som helst? En film Ă€r ingen mirakeldrog.

Det jag vet med sĂ€kerhet Ă€r att det helt klart finns nĂ„got sĂ€rskilt med riktigt vĂ€loljade Ă€ventyrsfilmer frĂ„n början av 20-talet, innan ljuderan och Errol Flynn pinnade ner genren med prosaistiskt prat och sedermera fĂ€rg. Det finns nĂ„got ansprĂ„kslöst i Greven av Monte Cristo – man fĂ„r ha sin förnöjsamhet i fred. NĂ„gon slags mystik lever kvar i filmens hjĂ€rta. Det gĂ„r att finna, kanske allra bĂ€st, i grevens gömda skatt, som mitt i den silvriga celluloiden glimmar av guld. En gömd skatt har aldrig sett mer ut som en gömd skatt.

FREDRIK FYHR

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *