2009 DANMARK/TYSKLAND/FRANKRIKE/SVERIGE/ITALIEN/POLEN 108 min. färg/35mm/2.35:1. R: Lars von Trier. S: Willem Dafoe, Charlotte Gainsbourg.
Von Trier gav utlopp för sina postdepressionsfrustrationer med denna våldspornografiska lilla fabel om Hon (Gainsbourg) och Han (Dafoe) vars bebis dör medan dom ligger med varandra i duschen; Han ska till varje pris behandla hennes ångest vetenskapligt, så dom åker ut till sin stuga i Eden (där det finns ett träd…?) och blir snart mer och mer förtvivlade eftersom det ju finns en möjlighet att kvinnan är roten till allt ont. Det hela slutar i sisådär tjugo minuter av tillhyggesmisshandel, stympningar, ejukalationer i blod och ett taskigt användande av bultbollar. Von Trier är ungefär lika ”gåtfull” som alltid, men om inte annat så är det en märkligt vacker film som tar igen rent estetiskt det som inte blir helt tydligt tematiskt. Det är synd att den börjar så oerhört bra, och fortsätter bygga upp en förväntan större delen av sin speltid, för att nå en final som förmodligen inte är den katharsis som Von Trier föreställt sig – filmen överträffar till exempel inte Andrej Zulawskis på många sätt liknande Possession som verkligen är svåruthärdlig; Anti-Christ är trots allt ofta väldigt fin att se på. 4/5 7/10. 2010.
<- Ansiktet.
-> Anti-Clock.