1948 STORBRITANNIEN 116 min. sv/35mm/1.37:1. R: David Lean. S: John Howard Davies, Robert Newton, Alec Guinness, Kay Walsh, Francis L. Sullivan, Henry Stephenson, Mary Clare, Anthony Newley, Josephine Stuart, Ralph Truman, Kathleen Harrison, Gibb McLaughlin, Amy Veness, Frederick Lloyd, Henry Edwards, Ivor Barnard, Maurice Denham, Michael Dear, Michael Ripper, Peter Bull, Deidre Doyle, Diana Dors, Kenneth Downey, W.G Fay, Edie Martin, Fay Middleton, Graveley Edwards, John Potter.
En av de bästa filmer som någonsin gjorts. Leans perfekta Charles Dickens-filmatisering är kanske till och med snäppet bättre än Lysande utsikter som han gjorde året innan (också det en fullpoängare), den är åtminstone ännu mer stämningsfull och mustig. Berättelsen om den föräldralösa pojken och hans liv i en omvärld där ingen människa tycks ha en enda ödmjuk sida, via vistelsen med de hemlösa tjuvbarnen i London och tjuvkungen Fagin (Guinness). Från början till slut en överväldigande film full av stämningsfulla effekter i varje hörn och kanter, en del genuint otäcka och starka scener och starkt emotionellt patos. Genialiskt manus av Lean och Stanley Haynes som utnyttjar alla svagheter i Dickens berättelse och lyckas få in element av psykologisk realism i de på papperet endimensionella karaktärerna (och tycks till och med flörta med Dostojevskij mot slutet). Filmen är en uppvisning i perfekt, dessutom ekonomiskt, filmskapande både tekniskt och dramaturgiskt. Alla skådespelare i filmen är starka, även Davies i huvudrollen som utstrålar en komplett blandning av sårbarhet, intelligens, stolthet och utsatthet; men det är Guinness som stjäl stora delar av sina scener i en helt obegripligt lysande Fagin. Sistnämnda inslag blev – inte utan anledning! – föremål för kontrovers; designad efter George Cruikshanks illustrationer till förstaupplagan av boken är Guinness som Fagin sminkad och utklädd i en hejdlöst antisemitisk utstyrsel. Detta ledde bland annat till att filmen inte visades i USA förrän 1951, och då tio minuter förkortad. Det finns förstås ingen ursäkt för valet att göra Fagin till ”den evige juden”, i synnerhet inte alldeles efter att andra världskriget tagit slut, men eftersom Guinness lyckas göra karaktären så pass sympatisk uppstår också en vemodig kvalité i honom, liksom präglad av verkligheten. I vilket fall som helst ett mästerverk från början till slut. Gjordes om till musikalen Oliver! år 1968. 5/5 10/10. 2013.
