1968 SVERIGE 103 min. sv/35mm/1.37:1. R: Ingmar Bergman. S: Liv Ullmann, Max von Sydow, Sigge Fürst, Gunnar Björnstrand, Birgitta Valberg, Hans Alfredson, Ingvar Kjellson, Frank Sundström, Ulf Johansson, Vilgot Sjöman, Bengt Eklund, Gösta Prüzelius, Willy Peters, Barbro Hiort af Ornäs, Agda Helin.
Ullman och von Sydow sitter och ugglar i den provisoriska Fårö-stugan medan ett praktiskt ”odefinierat” krig pågår någonstans i periferin (Björnstrand marscherar runt och muttrar för sig själv). Bergman blev inte så populär när han kände för att säga något universellt om krig och elände istället för att göra antiamerikansk propaganda, men problemet med filmen är snarare att han ändå inte säger något ”universellt” utan snarare något väldigt lokalt. Det hela är nämligen ett ganska långsökt rollspel hemma på Fårö, fullt med osammanhängande standardklyschor om ”krigets vansinne” (som föreslår att Bergman inte visste så mycket om just krigets vansinne) och det mesta handlar dessutom ändå om Bergmanska relationer och Bergmansk ångest som känns ganska slentrianmässig och irrelevant i sammanhanget. Karaktärsutvecklingen är tom och förvirrande, dessutom, men de sista tio minuterna är lysande, på tal om ingenting, och känns som början på en helt annan film – den skildringen av det ”inre helvete” som hela filmen borde ha varit från början. Inte Bergmans allra sämsta film, men definitivt den sämsta av hans mer erkända filmer, och tveklöst hans mest överskattade – många av scenerna som innefattar krigets våldsamheter är ofrivilligt komiska. 2/5 5/10. 2010, 2018.
