Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Compliance

compliance

3starrating

Regi: Craig Zobel

På en snabbmatsrestaurang med stressad personal får butikschefen ett samtal från en man som påstår sig vara polis. Efter hans instruktioner sätter hon kassörskan Becky i förvar. Vidare instruktioner följer och trots att kraven blir mer och mer förödande för Becky blir situationen mer och mer liknande psykologisk tortyr. Mannen i andra änden är inte en polis utan det hela är en slags busringning. Byggd på verkliga händelser.

 

 

Det här är en av de jobbigaste filmer jag någonsin sett. Dess brister ligger inte hos karaktärerna utan hos människorna som de mycket realistiskt och trovärdigt imiterar. När man knyter sin näve och ropar ”Det där skulle ju aldrig hända!” så är det som att man får en pisksnärt tillbaka: Det hände ju. Över sjuttio gånger, tydligen, i USA. Och det finns ingen anledning att tro att Compliance är en film som på något sätt skulle manipulera sitt underlag. Filmen är byggd på verkliga händelser som gick till så här, och det är händelser som är smärtsamma för alla inblandade.

Vissa filmer inser man kommer bli oundvikligt referensmaterial för sociologi-institutioner överallt och Compliance är en sådan film, på samma sätt som Ruben Östlunds Play och De ofrivilliga; de är mer pragmatiska i sin enkelhet, och fungerar kanske bättre för undervisning, men Compliance är en bättre film.

Det börjar med en telefon som ringer i kontoret på en snabbmatsrestaurang. Det är en jobbig dag på jobbet, med ett underskott av bacon vilket gör situationen stressig för chefen Sandra (Anne Dowd). Rösten i andra änden påstår sig vara en polis. Han beskriver en blond tjej i kassan och Sandra gör misstaget att fråga om han menar Becky (Dreama Walker). ”Becky, yes” svarar mannen och påstår därefter att Becky stulit pengar av en kund. Han är i hennes hus nu och gör en husranssakan och eftersom de har så mycket att göra måste Sandra sätta Becky i förvar. Stegvis blir kraven mer och mer explicita och snart sitter Becky naken med ett förkläde inlåst i ett rum och den påstådda polisen vill att hon ska få genomlida ännu hårdare ”granskning”. Sandra är obekväm, Becky har gråten i halsen och flera av de andra i personalen blir upprörda i takt med att de inser vad som händer backstage. Men alla fortsätter lyda denna telefonröst, som tillhör en medelålders man som sitter hemma i sitt hus och brer mackor.

Jag hoppas att ingen som ser den här filmen dras med i den naivt och aningslöst. Jag hoppas att ingen säger ”Usch, tänk om det där skulle hända mig, jag skulle göra samma sak”. Jag hoppas att majoriteten som ser Compliance ifrågasätter det de ser. En ouppmärksam åskådare kommer att bli upprörd över att karaktärerna är så ”dumma” och inte gå steget längre: Det vi blir upprörda över är att karaktärerna är så ”dumma”, eller rättare sagt att människorna som det bygger på var det; de gjorde dessa val. Varför ifrågasätter inte butikschefen Sandra telefonrösten? Varför ber hon inte honom om en tydligare identifikation och varför går det inte upp något ljus för henne när det påstådda anländandet av de andra poliserna (som ska hämta Becky) tar allt längre och längre tid på sig? Varför? Vem vet. Det var så det gick till, i alla fall. Personen i andra änden påstår sig vara polis. Varför ifrågasätter inte de andra honom? Den frågan är lättare att spekulera i: Sandra ifrågasätter inte rösten och hon är chef. De andra går på chefens omdöme. Kvar på en pall i ett inlåst rum sitter Becky och undrar när lidandet ska vara över.

Det hela är en obehaglig studie i hur auktoritet fungerar, och hur villiga vi människor är att av olika anledningar kuva oss under den auktoriteten; om så för att påskynda en process, komma igenom ett hinder, eller bara för att tillfredsställa någon man ser upp till. Till och med Becky, som är den utsatta, tillåter sig själv att genomgå förnedringar för, som hon säger senare, ”det kändes inte som att jag hade något val” och ”det var som att det skulle hända ändå”.

Det här är en typisk indie-film som går under radarn och inte ses av tillräckligt många människor. Ju fler filmer man ser, desto mer beundrar man de filmer som har stora idéer och ambitiös tematik och ju fler sådana filmer man ser desto större blir ens förståelse över hur svårt det är att göra sådana filmer. Det är inte lätt att göra en film som Compliance och få den att fungera och indie-filmaren Craig Zobel har gjort det mycket metodiskt. Man kan ifrågasätta vissa val. Hjälper det eller stjälper det att vi får se den kusligt ”normala” mannen i andra änden? Man kan argumentera att det gör det svårare för oss att empatisera för karaktärerna, och att det tar oss ut ur deras situation. På samma sätt kan man säga att Zobel inte förklarar varför karaktärerna gör som de gör, eller exakt hur sådana här situationer uppstår, men det är å andra sidan samtidigt det som är kruxet. Varför sker detta? Ruben Östlund brukar i sina filmer inte vara intresserad av den frågan, men Craig Zobel är det uppenbarligen. Kanske känner han att han som ung filmare inte har auktoriteten att svara på de frågorna. Kanske de inte har några självklara svar.

Överlag fungerar Compliance i kärnan såväl som överlag. En stor fördel är skådespelarna, som alla är komplett naturalistiska och svåra att se igenom, i synnerhet Ann Dowd som den medelålders, kanske inte helt begåvade chefen. Alla inblandade i filmen känns som människor man träffat många gånger och det är omöjligt att sluta titta på filmen när den väl kommer igång. Det uppstår ett slags masochistiskt begär att se hur det hela ska sluta och här kan man ana elementet av en thriller under ytan av intrigen. Men det är bara till filmens fördel, och jag tror Zobel förstått det också. Det är en angelägen film, gjord av en regissör som är angelägen om sitt ämne, och ju fler som ser den desto bättre. Berör gör den nämligen vad för invändningar man vill ha mot den och den får en att tänka på frågorna den ställer – Och alla som ser den inser, då om inte förr, exakt hur viktigt det är att ifrågasätta auktoriteter och tänka själv. Det har gjorts mycket sämre filmer med samma anspråk. Att göra problematiska och svåra filmer om hur vi människor rent socialt beter oss mot varandra är inte det lättaste, och Compliance är bland de bästa filmer i sitt slag.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *