Regi: Jason Bateman
Som någon slags hämnd på världen deltar en 40-årig loser i en stavningstävling för barn.
I sin regidebut Bad Words ger Jason Bateman sig själv en hedervärd utmaning, men också två viktiga läxor: Svart komedi behöver finess och noggrant arbete. Och om man vill gå emot sin typecasting och spela ett fullblodsas – som Bateman gör här – så kommer man behöva arbeta hårt för att göra en film som inte verkar förespråka en vidrig människosyn.
Och det är därför Bad Words misslyckas. Det är en humorbefriad film med en trasig premiss: Guy Trilby (Bateman) är ett as, som ger sig på att trolla sönder en tävling för barn genom att själv delta i den. Han har ett motiv – som filmen gör till ett ”mysterium” vi förväntas bry oss om. Men eftersom vi – och även han – vet att beteendet är helt oförsvarligt oavsett vad så väntar vi bara på att få den vemodiga hemligheten avslöjad så att vi kan kasta chipsskålen på TV:n och säga ”Well, Fuck You Anyway!”
Talangtävlingen i fråga är en amerikansk angelägenhet där barn tävlar i att stava rätt ord. Föräldrarna ser på Guy med förakt, såklart, och de som arbetar kring tävlingen – bland annat bortslösade begåvningar som Allison Janney (som chef för tävlingen) och Philip Baker Hall (som gör en Magnolia-repris i rollen som tävlingens upphovsman och patentägare) – arbetar för att försöka få bort honom (han utnyttjar ett kryphål i reglerna). Vi, och alla andra karaktärer i filmen, utgår ifrån att Guy är en slags loser som vill ta hämnd på hela världen – men vi får inte veta hans bakgrund, så vi förstår samtidigt att filmen kommer vilja vända på pannkakan och ge honom någon slags förståelse i slutet.
Batemans egna manus är ett skralt och fattigt narrativt bygge av dålig humor, luddiga utvecklingar och extremt bekväma nödlösningar (det bara råkar vara så att just detta år så sänds tävlingen i nationell live-TV). Av mestadels obegripliga anledningar får Guy en kompis i form av nioåriga Chaitanya (Rohan Chand) som inte har några vänner och därför tycker han är kul att vara med, fastän Guy (med äkta, ingrott förakt) kallar honom för ”curry-mouth”, ”Slumdog” och andra rasistiska saker.
Ah, vänta, jag har kanske inte förklarat just hur asig Batemans karaktär är i filmen? Jo han är ett charmlöst, grisigt troll med en värdelös, rasistisk, sexistisk, nihilistisk, Machiavellisk människosyn som filmen aldrig ifrågasätter – Han går till ”hookers” med nioåringar för att se dem leka med sina tuttar och lurar i en förpubertal tjej att hon fått mens – Han har med sig en beskyddande vän och journalist (Kathryn Hahn) som vill ha sex med honom hela tiden fastän hon påstår att hon egentligen inte vill (och när de har sex får han inte titta på henne). Pojkar är pojkar och sex är till för att glädja dem, ser ni, men sex fungerar bara som bestraffning på kvinnor. Och förresten, är du inte vit ska du bara finna dig i att bli slentrianmässigt förolämpad av mästarrasen.
Konventionellt sett så borde Guy gå från att vara ett as till åtminstone någorlunda bättre människa i slutet men – what do you know – Guy lär sig noll av sin hämndaktion och förblir samma gris i slutet som i början. Vilket gör det ytterst svårt att se vem Bad Words ska tilltala. Bert Karlssons fanclub?
Det gör också hela filmens ”mysterium” till ett lönlöst försök att göra karaktären mer intressant. Hans brist på positiva egenskaper är ett berg som filmen inte ens är i närheten att bestiga med diffus (och inte ett dugg rolig) tematik om modersrädsla samt ett fjuttigt, godtyckligt och expositoriskt avslöjande som inte har någon påverkan eller innebörd på något annat som händer i filmen.
Inget blir bättre av att Bateman inte är någon regissör – filmen är vansinnigt tråkigt filmad och klippt och ibland rör det sig om så fantasilöst berättande att scener snabbspolas för att komma fram till sin poäng.
Hur det hela ska gå blir snart mer eller mindre uppenbart, eftersom vi vet (när vi börjar lägga ihop ett och annat) att filmen bara har en ”värdig” vinnare, och en loser med ovärdig heder. Det hela är en stor besvikelse, för det finns förstås gott om potential i filmens idé. Det hade kunnat bli en skönt absurd och subversiv film, där vuxenvärldens desilussionerade värld ställs mot barnens okrossade ideal, om en förbittrad person som tappat värdigheten och därför på ett omoget sätt hämnas på barn, för att försäkra sig om en vinst. Adam Sandler hade rentav kunnat göra Bad Words till en, om inte rolig så åtminstone igenkännbart human film.
Istället är bara det en tråkig, deprimerande, snedtänd, illvillig och dåligt gjord film. Bad Words är en bad movie.
FREDRIK FYHR
*
BAD WORDS
Originaltitel, land: Bad Words, USA.
Urpremiär: 6 september 2013 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 12 november 2014 (DVD).
Speltid: 89 min. (1.29).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW; DI 2K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jason Bateman, Kathryn Hahn, Rohan Chand, Philip Baker Hall, Allison Janney, Ben Falcone, Steve Witting, Beth Grant, Gwen Parden, Anjul Nigam, Allan Miller, Bob Stephenson, Patricia Belcher, Matthew Zhang, Madison Hu, Michael Patrick McGill, Judith Hoag, Rachel Harris.
Regi: Jason Bateman.
Manus: Andrew Dodge.
Producent: Jason Bateman, Jeff Culotta, Ted Hamm, Sean McKittrick, Mason Novick.
Foto: Ken Seng.
Klippning: Tatiana S. Riegel.
Musik: Rolfe Kent.
Scenografi: Shepherd Frankel.
Kostym: April Napier.
Produktionsbolag: Aggregate Films, Darko Entertainment.
Svensk distributör: Universal/Sony.
Ett svar på ”Bad Words”