Veronikas dubbelliv (1991)

<- Dantes inferno.
-> Hajen.

Regi: Krzysztof Kieślowski

Två kvinnor – till synes identiska – lever i två olika länder och tycks leva i själslig symbios med varandra.

Ett oerhört sammanträffande, i den verkliga världen, är ljudlöst och skimrande och försvinner i förbifarten; du vänder dig om och undrar om det där verkligen var, för det kan väl ändå inte ha varit, om det inte i själva verket var… så glider ögonblicket undan och dagen fortsätter, du kommer aldrig veta säkert.

Häri finns nyckeln till varför det existerar religion, och idén om det andliga. Det är inte, som fundamentalistiska ”humanister” menar, en slags ynklig tröst eller någon primitiv villfarelse. Det härstammar från den oundvikliga sanningen att en människa inte i första hand ser eller förstår att hon är vid liv, hon känner och upplever att hon är vid liv. Den allting föregående känslan är ett mysterium. Vi har namngett spektrumet omkring vår värld – vi har med människohjärnor och människospråk döpt det till Universum – men känslan ljuger inte; vi vet inombords att vi inget vet, och att vi allting känner; livet strömmar genom våra dagar som en gäckande, cirkelformad våg.

Det låter bombastiskt och överväldigande. I själva verket är känslan paradoxalt liten, och tyst smygande. En som kunde fånga den var Krzysztof Kieślowski, den geniala polske regissören som tog sina egenskaper från dokumentärfilmen och applicerade dem på spelfilmen, där han undersökte vad som inte kunde förklaras i en dokumentär – han kunde filma helt vanliga människor i deras grå, trista vardag på ett sätt som gjorde att vi instinktivt kunde se deras själ och hjärta. Hans filmer var tysta, sakliga fönster där människans grå vardag var på ena sidan glaset, och där det stora andliga mysteriet var på andra.

”Skrockens värld, sianden, föraningar, intuition, drömmar, allt detta är en människas inre liv och detta är det svåraste man kan försöka filma” sa Kieślowski i en intervju. ”Det är saker du inte kan namnge. Om du gör det så verkar de triviala och dumma.”

Han fick sitt genombrott sent, med Veronikas dubbelliv, ett häpnadsväckande mästerverk om två kvinnor som lever på varsin sida av världen, ser identiska ut och tycks känna av varandras närvaro – en känsla av att de inte är ensamma. Trots att de är skilda i avstånd möts de nästan en dag. Det är slumpen som avgör. Eller?

Kieślowski var en kedjerökare som pratade medan tobaksröken långsamt strömmade ur hans mun som om han var en kamin – han hade en vana att lyfta på ena handen och avfärda alla frågor om hur, vad, varför. Frågade man om Veronikas dubbelliv var en religiös eller ateistisk film, om den handlade om kosmisk mening eller om meningslös slump, så behövde man inte prata med honom för man hade inte förstått att själva frågan var en del av poängen.

Alla Kieślowskis filmer – mer eller mindre – handlade om ödet och slumpen – vad människor gör i sina liv, problem de stöter på och hur de hanterar de problemen. Hans mästerliga miniserie Dekalogen (1989-1990) handlade om olika människor i samma ruggiga hyreshus i Warszawa och problem de hade som råkade överensstämma med de tio budorden; i Ödets nyck (1987) springer en man för att hinna med ett tåg och vi får se tre olika versioner av hans liv, beroende på hur han i stunden väljer att hantera hindren på vägen; i Den blå filmen (1993) förlorar en kvinna man och barn i en bilolycka, bara för att själv överleva och finna att mannen varit otrogen mot henne.

Om det är ödet eller slumpen? Ja, det är ju det som är själva frågan.

Den på alla sätt slående Irène Jacob gör ett ohyggligt starkt framträdande i dubbelrollen som dels den polska kvinnan Veronica – barnslig och naiv – och den franska kvinnan Veronique – vuxen, sensibel och lugn. De är inte samma person. De ser likadana ut. De har en spegelvänd personlighet, men deras liv är fullt av gemensamma nämnare. Filmen klipper mellan dem på sätt som gör att vi ibland är osäkra på vem som är vem, men det kan inte hjälpas; Kieślowski letar inte efter effekter. Veronica och Veronique pratar olika språk och bor på olika platser men de känner av vandras närvaro och deras vardag kryllar av detaljer som sammankopplar deras tillvaro. Fastän det verkar osannolikt så är det nu så det ligger till.

Veronique är en lärare, en lugn och stillsam kvinna gäckad av en mystisk känsla av att inte vara ensam. Hon är ledsen ibland, glad ibland. Hon vet inte varför. Det är som att någon någonstans svarar hennes känslor. Hon besöker en marionett-teater och dras till dockmakaren Alexandre (Philippe Volter) som berättar en saga om två identiska dockor han gjort. Den ena dockan gick före den andra i livet, gjorde sig illa och sårades. Den andra dockan visste därför vad den skulle göra och inte göra i livet. Den första dockan rusade ut i livet. Den andra gick i den förstas steg och levde ett tryggt och säkert liv.

Vi letar förgäves efter mening i dessa dunkla ledtrådar. Är Veronica och Veronique de två dockorna och vad spelar det i så fall för roll…? Men vi begår ett misstag om vi försöker ”lösa” Veronikas dubbelliv; den ger oss enbart gåtan, som en manipulerad rubikskub. Kieślowski föreslår istället att vi bara begrundar mysteriet, eftersom det är vårt mysterium. Han öppnar världen för oss, belyser de saker vi bär med oss och anar.

Veronica är sångerska, hennes röst är förkrossande vacker; hon är glad som ett förvuxet barn och drar igenom världen som på upptäcktsfärd – liksom i sagan om dockorna är hon den som ”går först”. Överlycklig över att få sjunga på en konsert i Krakow, där hon är på besök hos en släkting; hon rör sig över ett torg där Veronique är – på besök med sin skolklass – och förstummad står Veronica och ser sig själv gå på en röd turistbuss.

Hon ”undrar om det där verkligen var, för det kan väl ändå inte ha varit, om det inte i själva verket var…”

Men även hon måste lägga det åt sidan, för vi har ju liv att leva tills vi dör. Mysteriet blir kvar under ytan och där vilar det medan vi ser filmen pågå – Kieślowski filmar de båda kvinnorna på sätt som blandar det anspråkslösa med det vackra, på just de sätt som dagarna ter sig för den lyhörde, och filmen är full av detaljer, små absurda ögonblick eller oväntade sekvenser. En av de mest minnesvärda scenerna innefattar ett slags beundrarbrev, i form av ett kassettband vars innehåll berättar en historia enbart via stadsljud; bandet leder Veronique till ett café där en man väntar. I en annan kort scen går en blottare förbi Veronica och visar sitt behag – hon reagerar knappt. Ska det betyda något? Det tycks nästan vara medvetet opretentiöst.

Återigen är man där med sin pincett och försöker operera i en film som egentligen saknar kropp. Veronikas dubbelliv är en film som inbjuder till analys, men den uppmuntrar till att bli sedd sensoriskt och spirituellt. Den verkar som att den går att få grepp om samtidigt som den glider en ur händerna. Samtidigt är det inte en flummig eller överdriven film – den är enkel och gåtfull som ett trolleritrick och lika svårt, och kontraproduktivt, är det att försöka avslöja den.

Många ser inte tjusningen i Kieślowskis filmer, åtminstone inte inledningsvis, eftersom de är för vana vid att sitta passivt och titta på en film, redo för filmen att göra allt arbete. Nyckeln till Kieślowskis filmer är samtalet de för med sin publik. Veronikas dubbelliv är en film som kommer att ge dig bara det du har med dig i bagaget, liksom fallet är med alla Kieślowskis filmer. Han har inget att sälja, eller ens ge dig. Han tänker inte tvinga på dig något budskap, någon filosofisk, politisk eller religiös idé. Han är ingen magiker som ska golva dig med någon effekt. Det vi gör med honom är sakligt och det är på riktigt. Han visar världen, och det är upp till dig att öppna väskan du har med dig för att se vad du har i förhållande till den.

Veronikas dubbelliv ter sig därför som olika filmer beroende på vem man frågar. Vissa skulle se en handlingslös (och därmed ”poänglös”) film om två personer på olika delar av världen. Vissa skulle se en skildring av det Jung kallade synkronisitet – två skilda men identiska fenomen, sammanbundna inte bara av sin egenskaper utan även sin inneboende mening – och andra skulle kalla det för apofeni, tendensen för människohjärnan att ”fylla i” och sammansätta bilder och hitta mönster i meningslös data; ur ett sådant perspektiv är Veronika och Veronique bara lika varandra för att vi har ett behov av att de ska vara lika varandra, och deras många sammanträffanden bara fall av förhållanden med väldigt låg probabilitet.

Många skulle åtminstone se en oerhört gåtfull och vacker film, vilket är det minsta man kan säga. Kieślowski var på många sätt en kvartett – han arbetade tätt med fotografen Slawomir Idziak, manusförfattaren Krzysztof Piesiewicz och kompositören Zbigniew Preisner, och de skapade alltid samma cinematiska väv av vemod där svidande, utdragna känslor symfoniskt övergick till stora, dramatiska hjärtattacker, avrundat med sugande själsliga insikter; om inte i Kieślowskis fixering vid skådespelarnas ansikten så i Idziaks intuitiva och detaljrika foto, Piesiewiczs sinne för minimalistisk, realistisk dramaturgi eller Preisners extremt vackra musik, som skulle bli ännu mer dramatisk i Trikoloren, Kieślowskis trilogi byggt på den franska flaggan, som skulle finansieras av framgångarna med Veronikas dubbelliv och bli hans mest berömda filmer – och även de sista han gjorde i sitt liv.

Att bara se, och se om, den här filmen är en resa som blir kvar i en och aldrig riktigt släpper taget. Det är en djup och meningsfull film – en sublim kärlekssång till mänskligheten och upplevelsen av världen – som ändå inte alls får plats i några intellektuella teorier.  Jag skulle kunna diskutera den med dig i timmar, men inte skriva en bättre text om den än så här.

FREDRIK FYHR

*

VERONIKAS DUBBELLIV

Originaltitel, land: La double vie de Véronique, Frankrike/Polen/Norge.
Urpremiär: 15 maj 1991 (Cannes).
Svensk premiär: 20 september 1991.
Speltid: 98 min. (1.38).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.66:1.
Huvudsakliga skådespelare: Irène Jacob, Halina Gryglaszewska, Kalina Jedrusik, Aleksander Bardini, Wladyslaw Kowalski, Jerzy Gudejko, Janusz Sterninski, Philippe Volter, Sandrine Dumas, Louis Ducreux, Claude Duneton, Lorraine Evanoff, Guillaume de Tonquedec, Gilles Gaston-Dreyfus.
Regi: Krzysztof Kieslowski.
Manus: Krzysztof Kieslowski, Krzysztof Piesiewicz.
Producent: Leonardo De La Fuente.
Foto: Slawomir Idziak.
Klippning: Jacques Witta.
Musik: Zbigniew Preisner.
Scenografi: Patrice Mercier.
Kostym: Laurence Brignon, Claudia Fellous, Elzbieta Radke.
Produktionsbolag: Sidéral Productions, Zespol Filmowy ”Tor”, Nordisk Film (Norge), Canal+.
Svensk distributör: Sandrew (35 mm, 1991), Atlantic (DVD, 2007).