Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Blood Orange

iggy

Det verkar som att ”resort-thrillers” återvänt till något slags cinematiskt mode. Angelina Jolie och Brad Pitt tog en arty semester i By the Sea och Ralph Fiennes semestersaboterade villa-softandet i A Bigger Splash. Nu är det Iggy Pop som hänger i den där villan – den här gången ligger den längsmed kusten i Spanien – med en mystisk fru (Kacey Barnfield).

Först och främst: Ja, Iggy Pop. Den gamla punkikonen har mer eller mindre aldrig haft huvudrollen i en film förr, men här är han, hur knarkarknarrig som helst. Filmen, Blood Orange, är väl ingen höjdare, men Iggy har en jäkla närvaro. Han fyller upp en bild som profilen i en målning, och hans rökiga röst gör att man omedelbart hajar till och låter sig hypnotiseras.

Den som sett ett par thrillers av det är slaget vet att ”hypnos” är ett ganska bra ord. Solen gassar över ödemarken, allt är stilla och det varken sägs eller görs mycket. Bill (Pop) skjuter kanin. Isabelle (Barnfield) lagar gryta. Tiden går. Allt är stilla. Plötsligt står ett av Isabelles ex, Lucas (Ben Lamb), vid farstun. Han har bjudit in sig själv, med en agenda.

Först vet vi inte varför – och vi behöver inte veta omedelbart, heller. Det är mer en fråga om en viss stämning, en känsla av isolation och intrång. Dessutom är ovisshet en ingrediens i konflikten. Lucas må anse att han letat reda på Isabelle för att hon stuckit med ett arv som tillhörde honom. Bill, som är mycket äldre än både Lucas och Isabelle, ger Lucas många finurliga blickar som ligger och darrar mellan farlig svartsjuka och jäst överlägsenhet. I en av många kraftmätningar testar Bill om Lucas är man nog att döda djuren han äter. Lucas tappar ibland sin mask av coolhet; ”Hon kommer att förstöra ditt liv!” Bill ler det där leendet, som om han tänker: ”Well. Maybe she will…”

Det är förstås inte utan sin charm. Filmen är gjord av en debuterande regissör och liksom många andra indiefilmer är det en stilövning som, som sådan, är rätt trevlig. Men samtidigt är det inte direkt mycket nytt under solen och det är svårt att säga att tillräckligt mycket händer för att filmen skulle kunna kallas händelserik. För det mesta tittar vi på skådespelare skådespela, vilket de för det mesta gör okej. Man skulle kunna säga att Iggy Pop distraherar med sin mycket påtagliga närvaro, men det är en av orsakerna till att det blir svårt.

I jämförelse med filmer som A Bigger Splash är Blood Orange lite grann som att man apat de bästa scenerna, tagit bort tre fjärdedelar av manuset och gjort en film där folk mest går omkring och emellanåt säger ett och annat till varandra. De är karaktärer vi känner igen från film noir-handboken, men de har ingen identitet utöver sina karikatyrer. Kvinnan har i uppdrag att vara lömsk, sexig och oförutsägbar. Den unga mannen har i uppdrag att vara tapper, envis och utsatt. Den äldre mannen i har i uppdrag att vara hotfull, mäktig och dekadent. På ett eller annat sätt har de en eller annan hemlighet som på ett eller annat sätt uppenbarar sig.

Vi har sett det förr, och Blood Orange är inte tillräckligt bra för att vara minnesvärd. Men vi får åtminstone en Iggy Pop-låt i eftertexterna.

FREDRIK FYHR


2222222

BLOOD ORANGE

Originaltitel; land: Blood Orange; Storbritannien, Spanien.
Urpremiär: 29 april 2016 (Storbritannien).
Svensk premiär: 6 juni 2016 (VOD).
Speltid: 89 min. (1.29).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ? (Red Epic)/DCP/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Ben Lamb, Kacey Clarke, Antonio Magro, Iggy Pop.
Regi: Toby Tobias.
Manus: Toby Tobias.
Producent: Chris Bunyan, S. Gary Sangha, Tony Tobias.
Foto: Mark Patten.
Klippning: Alex Martin.
MusikWalter Mair.
Kostym:Tabitha Doyle.
Produktionsbolag: Lightworks Film. ass. Trigger Films.
Svensk distributör: (VOD).


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – tekniskt kompetent noir-film, men saknar en minnesvärd intrig eller personliga karaktärer.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *