Jag tror inte att Ridley Scott är så intresserad av en ny Alien-film. Eller, jag tror inte – rättare sagt – att skaparen och undersåtarna definierar ”en ny Alien-film” på samma sätt. När Scott gjorde sin oavsiktligt (?) mästerliga b-rysare i rymden för närmare fyrtio år sedan, så följde han gamla riter från 50-talets sci fi-skräck – grundreceptet var redan gjort från början. Det enda han gjorde var att ta ifrån och lägga till, ändra på detaljer. Utomjordingar, i sig, intresserar honom inte. Det finns ingen ”franchise” i hans värld. Den snart 80-årige skaparen – ej ett ord att använda lättviktigt – av Alien och Blade Runner (1982) är intresserad av idéer, inte intriger, och till den mån han gör ”uppföljare” går han in i laboratoriet och experimenterar.
Det blir väldigt tydligt i Alien: Convenant att han betraktar Alien-filmen som en rit, en godnattsaga eller en bluestolva – Covenant är inte bara en prequel till den första filmen i serien, det är en version också av Event Horizon (1997) eller Pitch Black (2000) eller vilken Alien-film som helst (Life, nu senast). I ritualen ingår det att besättningen på ett rymdskepp landar på en främmande planet för att undersöka en mystisk signal – där upptäcker de en märklig värld som visar sig vara högst ogästvänlig, och snart är de offer för utomjordiska krafter som till slut tvingar dem att fly. Det hör inte till nödvändigheterna att karaktärerna ska vara intelligenta, ty de måste gå och undersöka konstiga ljud och det är enklare för dem att dö om de gör dumma saker. En efter en tas av daga, förstås, och när du tror de är i säkerhet och har tagit kål på monstret så har de egentligen en final till att gå igenom.
Är det oinspirerat eller är det tradition? Somliga kommer argt påstå att Covenant är en oinspirerad kopia av en kopia, en trött produkt, Scott mjölkandes sin kassako, men jag tycker det finns gott om saker som pekar på att han är pigg och kry i tanken – det är bara det att han är intresserad av andra saker än just Alien, konceptet som han här ställer upp som ett stort tält under vilket han kan syssla med andra saker som intresserar honom. Det gäller bara att veta vart man ska leta.
Entré Prometheus. Visst lägger Alien: Covenant ett par byggstenar på vägen mot Alien – Scott förblir kreativ och påhittig i sättet han vägrar avslöja vad som betyder vad, eller hur ditt ska bli datt (spelar det någon roll att han förmodligen inte vet själv än?) – men mest av allt är det en uppföljare till Prometheus, filmen där Scott återvände till science fiction-genren med bredast tänkbara canvas. Jag gav inte filmen fullt betyg när jag såg den första gången, men som jag förklarat senare så skulle jag revidera den till ett mästerverk i dag. Prometheus var en tematisk film i första hand – en där karaktärerna är meningslösa tennsoldater bakom en gigantisk vy av idéer – och den handlade om ursprung, den agnostiska kampen mellan tro och icke-tro, relationen mellan skapare och avkomma, och den bildade på flera briljanta sätt inte så mycket en ”prequel” till Alien som dess ”embryoniska smet”. Det tycks vara en bättre film än dess belackare förtjänar.
För nej, storyn och intrigen kan man ju inte göra så mycket med. I Covenant har vi alltså en till besättning som landar på en till planet – sin vana trogen börjar Scott allt in medias res utan att ge oss någon backstory, så vi hinner knappt förstå vart vi är förrän skeppet krockat i en ”neutrinchockvåg” vilket väcker besättningen ur kryosömnen för tidigt, och tar kål på ett par innan vi lär känna dem. En av de döda är skeppets kapten (mystiskt nog spelad av James Franco, som alltså är med i filmen… utan att vara med) vilket gör att det andrebefälet Oram (Billy Crudup) får ta befälet. Oram är långt ifrån lika omtyckt som den döde kaptenen – eventuellt för att han är kristen, vilket alltså i framtiden ses som något liknande galenskap – och hans val att landa på Den Mystiska Planeten blir därför än mer ödesdigert för honom.
En av skeptikerna är kaptenens sörjande fru Daniels (Katherine Waterston) som (om man vill se det så) kommer med ”ekon” av Ellen Ripley (baklängesekon, typ, eftersom Alien inte hänt än). Hennes mål med rymdresan de befinner sig på har hela tiden varit att komma fram – de ska till den avlägsna planeten Origae-6, där de ska bilda en koloni; de har två tusen kolonisatörer, och tusen embryon, ombord. De är övervakade av roboten Walter (Michael Fassbender). Resan tar sju år, och målet är enkelt – de ska bilda en ny värld, gissningsvis för att den gamla blivit omöjlig att bo på.
Redan här kan jag säga att Scott bryter mot tabun – Du Skola Bry Dig Mest Om Karaktärer Och Intrig – när han låter idéerna som ryms mellan raderna vara mer intressanta än raderna i sig. Människan har slagit ut sig själv, men söker en ny chans ändå. Få tror på högre makter, och den kristne kaptenen ses som svag och förvirrad. Nästan alla ombord visar sig vara gifta med varandra, vilket är en typiskt Scottsk meningsfull detalj. Begreppet ”tilltro” kommer att användas mer frekvent än något annat under filmens gång. Där Prometheus var en film om människan som biologisk varelse – en film där vi sökte svaret på vårt ursprung – är Covenant en film om människan som emotionell varelse; den som har tematik-glasögonen på kan notera flera tillfällen då karaktärer gör beslut byggda på ”tilltro”, och att det ibland (och ibland inte) lönar sig.
Det är sådana saker som Scott sysslar med, intresserar sig för, via svepskälet att göra en ny Alien-film.
Alien-riten, som Scott ser den, hör ihop med andra sci fi-riter; Förbjuden värld-riten inte minst, som dikterar att det bor en enslig gammal man på den ensliga gamla planeten. I Covenants fall är det androiden David (också spelad av Fassbender) från Prometheus, som avslöjar lite om vad han pysslat med sedan vi såg honom och Dr. Shaw (Noomi Rapace) sist. På den ruggiga gamla planeten – där det förstås snart blåser upp en ohygglig storm som gör det omöjligt för expeditionen att kommunicera med moderskeppet – vilar spåren av en gammal civilisation, och i grottliknande rum har David ett par högst märkliga, Dr. Moreau-liknande vrår.
Häromkring börjar det bli extra uppenbart att Scott har hjärtat kvar i Prometheus mer än han har det i Alien. Det går att ana redan från början att David och Walter (den andra roboten, om ni kommer ihåg) är de verkliga huvudpersonerna i Covenant, eftersom en prolog visar hur David första gången lär känna sin skapare, den arkaiske världserövraren Weyland (Guy Pearce). Nu, efter att ha ”experimenterat” lite med fri vilja i den förra filmen, har David förvandlats till en mästare av sitt eget element, och han söker förföra Walter till att göra samma sak – det är en koppling inte så mycket till Alien som till Blade Runner, och David har blivit praktiskt taget identisk till Rutger Hauers Nexus 6-modell Roy Batty (de till och med talar samma språk – ”That’s the spirit!”).
Filmens höjdpunkter, och dess hjärta, finns i scenerna där Fassbender spelar mot sig själv, som å ena sidan den naivt trogne roboten som arbetar för människorna, och å andra sidan den ”frigjorda” tyrann-roboten. Det är på samma gång homoerotiskt som det är narcissistiskt – fullt av pseudofilosofiska brandtal, melankoliskt ställda retoriska frågor och reciterande av Shelley. Här blir det klart att Scott vill göra en film som inte bara ställer den gamla frågan, ”är robotar människor om de är tillräckligt mänskliga?” utan även ”behövs människan alls, om robotar är ’bättre’ människor?” – mänsklighetens kultur, dess brister, inte minst de kärleksförbund vi sluter med varandra, hotas nu av den artificiella intelligensen på en kosmisk skala, och allt vi har kvar är en vision om nåd (en dystopisk vision, ska det visa sig, för Covenant är om möjligt ännu mer fasansfull än Prometheus).
Filmens problem – åtminstone som jag ser det nu, efter att ha sett den en gång (kom ihåg att jag ursprungligen höll tillbaka på Prometheus också, av exakt samma anledningar) – är att den helt enkelt till någon mån är en Alien-film också. Det är en sak att Scott behandlar sin rymdbesättning som objekt, figurativa karaktärer som deltar i en rymd-rit som upprepats i årtionden, det är en annan sak att han också ger dem tematiska förtecken – vi ska helt enkelt bry oss om åtminstone den gråtmilda Daniels och den vemodige Oram, men vi hinner inte smaka på vare sig deras emotionella, filosofiska eller religiösa problem förrän de blir upptagna med att springa för livet. Jag hade inte haft något emot en film som var en halvtimme längre, och hann ge dem samma vördnad som David och Walter får. Nu är det som att Alien: Covenant är en film som står i vägen för sig själv, en film som inte hinner fördjupa sig i sina idéer (vilket den uppenbarligen helst av allt skulle vilja) eftersom den också har ett par hits på sin setlist, sådana där låtar (”Chestburster”, ”Facehugger”, ”Mother”, ”Quarantine Room Chaos!”) som den tror att publiken alltid vill höra.
Vilket å andra sidan är rimliga antaganden. Alien: Covenant representerar nog den mängd som Ridley Scott kunnat göra av den film han skulle velat göra, när han gått igenom processen att bråka med studiochefer och anpassa sig efter marknadsanalyser. Det är mycket i den som är väldigt spännande – så spännande att jag inte kan underkänna det på långa vägar – men det kommer också i ett krångligt paket, typiskt för en tid där vi inte längre accepterar något annat än det vi redan känner igen. Jag ser ordet Alien och jag gillar inte filmen, den glider ur fokus och jag tröttnar, men jag ser ordet Covenant och jag älskar det jag ser, allt glider in i fokus och jag ser en film gjord av en vansinnigt påhittig och nyfiken gubbe. Att försöka hitta balansen mellan orden gör mig dock smått sjösjuk.
FREDRIK FYHR
ALIEN: COVENANT
Originaltitel; land: Alien: Covenant; Storbritannien, Australien, Nya Zeeland, USA.
Urpremiär: 4 maj 2017 (London).
Svensk premiär: 17 maj 2017.
Speltid: 122 min. (2.02).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Michael Fassbender, Katherine Waterston, Billy Crudup, Danny McBride, Demián Bichir, Carmer Ejogo, Jussie Smollett, Callie Hernandez, Amy Seimetz, Nathaniel Dean, Alexander England, Benamin Rigby, Uli Latukefu, Tess Haubrich, Lorelei King, Goran D. Kleut, Andrew Crawford, James Franco (okrediterad), Guy Pearce (okrediterad), Noomi Rapace (okrediterad).
Regi: Ridley Scott.
Manus: John Logan, Dante Harper.
Producent: David Giler, Walter Hill, Mark Huffam, Michael Schaefer, Ridley Scott.
Foto: Dariusz Wolski.
Klippning: Pietro Scalia.
Musik: Jed Kurzel.
Scenografi: Chris Seagers.
Kostym: Janty Yates.
Produktionsbolag: Twentieth Century Fox, Brandywine Productions, Scott Free Productions, ass. TSG Entertainment.
Svensk distributör: 20th Century Fox (Sweden).
Finans; kategorier: Storföretag ihop med privata produktionsbolag; science fiction, action, skräck, thriller, mysterium, franchise.
Betyg och omdöme: Bra film – science fiction-film djupt besatt av tematik om människan som värdeurholkad, obsolet varelse, vid gränsen till självutplåning, utmanad av artificiell intelligens på diverse dynamiska sätt; de filosofiska partierna av filmen har dock ett helt annat fokus, och en helt annan tyngd, än den fjäderlätta och nästan slentrianmässiga (rituella) intrigen, där karaktärernas filosofiska kontext antyds men aldrig utvecklas; överlag över medel i sin genre dock, fantastiskt snyggt och detaljerat visuellt, rik på stämning och effekter.
5 svar på ”Alien: Covenant”