Vecka 25-26 1997 (helgen 21-22 och 28-29 maj)
Amerikanska premiärer
BATMAN & ROBIN
Vissa filmer är så häpnadsväckande att de är värda att fira, på sätt och vis. Batman & Robin, Warners fjärde Batman-film och Joel Schumachers andra efter Batman Forever två somrar tidigare, blev en finansiell flopp som skickade franchisen in i ett koma som det skulle kräva en Christopher Nolan att väcka upp.
Kritikerna var ljumna när det begav sig, men fansen så skadade av filmen att den kom att bli en sådan där Battlefield Earth-besläktad ökändhet. Liksom den filmen så är Batman & Robin inte tekniskt sett 100% bottenlöst usel, bara otroligt dåligt genomtänkt och fullständigt omöjlig att ta på allvar.
Jag hade kunnat skriva mer om den hade det inte varit för att F! This Movie alldeles i dagarna gjort en kul podcast om den… som sagt, man vill fira den här filmen mer än den förtjänar.
Men lets… stay cuul!
DREAM WITH THE FISHES
Här har vi en film du kanske såg på VHS – formatet den hade svensk premiär på, varefter den aldrig såg solens ljus. ”Av alla överväldigande blockbusters denna sommar så har denna mer hjärta än de flesta” sa en kritiker i Los Angeles Times, medan Roger Ebert menade att långfilmsdebutanten Finn Taylor visade begåvning. Han kom senare att göra sådana välkända alster som Cherish (2002), The Darwin Awards (2006) och Unleashed (2016)… vadå, du har aldrig hört talas om de filmerna? Inte jag heller.
David Arquette hade huvudrollen i Dream With the Fishes. På IMDb har någon skrivit ”David Arquette can act!” – på trailern verkar filmen OK, men jag vet inte om det påståendet valideras. Och någon ”blockbuster” verkar det inte vara tal om. Snarare någon slags typisk Tarantino-influerad snack- och mördar-thrillerkomedi. Ish.
FACE/OFF
För några veckor sedan skrev jag om Con Air och konstaterade att jag inte har något ont att säga om den. Cue Face/Off, John Woos överlägset bästa USA-film. En skillnad mellan filmerna är att Face/Off kan anses vara bra på riktigt, även om den absurda anime-inspirerade storyn (där skurk-Nicolas Cage och polis-John Travolta byter kroppar med varandra) borde ha utspelat sig i någon framtidsvärld av något slag. Absolut allt i filmen är absurt nonsens, men det är skickligt ihopsnickrat, bullrigt och bångigt från början till slut och förgyllt av två obscena överspelare som gör allt för att vi ska ha en rolig grimas att titta på.
Men jag måste erkänna att det känns lite skumt att beskriva intrigen till den här filmen. Är man i min ålder är det definitionen av en mainstream-kultfilm, gif- och citerbar in absurdum; Face/Off hade en sådan intensiv subliminal påverkan på popkultursfären 1997 att Dressman-reklamernas musik (”dum-dum duru-duuu, du-dum-dum duru”) plockades direkt från denna film, och alla slow-motion-vyer på Nicolas Cage och hans guldpickadoller.
Vissa tycker att filmen är för fånig.
HEAD ABOVE WATER
Avdelningen ”vänta, vilken var den, nu då…”, alternativt ”tidiga Cameron Diaz-vehicles”, alternativt ”åh dessa ’tokiga’ 90-talskomedi-feel-goods” eller ”Billy Zane men inte Titanic” eller ”bortglömda amerikanska remakes på lika bortglömda danska filmer”.
*tittar på trailern*
Jo men den här minns jag, lite vagt. Jag rättar mig till ”knepiga svarta komedier” från 90-talet, årtiondet då det var kul att skita i varandra; Billy är ett lik i denna film, och Cameron försöker bli av med det efter en blöt natt. Jag tror inte det här är en överdrivet minnesvärd film, men jag är 100% säker på att den är bättre än Rough Night.
THE LAST TIME I COMMITTED SUICIDE
Keanu Reeves! Thomas Jane! Adrien Brody! Skådespelare som inte var lika stora då som… eller faktiskt, de var väl ungefär lika kända då som nu. Thomas Jane blev aldrig mer än en ”that guy”, Brody vann en Oscar och började roa sig med att göra sunkiga direkt-på-video-filmer och Kenny (ja jag kommer alltid kalla honom Kenny) har i sin nykultiga status lyckats med att utvecklas till en icke-usel skådis.
Hursomhelst, filmen är en slags biopic om Beat-legenden Neal Cassidy (alltså spelad av Thomas ”Deep Blue Sea” Jean). På tal om återkoppling så vet jag inte om den är bättre än On the Road, den rätt förskräckliga filmatiseringen av Jack Kerouacs legendariska bok, men det ser ut att vara jämnt skägg om jag sorterar de enstaka klippen ur trailern, som stinker av fejkigt skådespeleri och syntetisk dialog.
En film om Neal Cassidy borde åtminstone vara svartvit.
MY BEST FRIEND’S WEDDING
Det är lite svårt att tro, men denna till synes enkla romkom var en Big Deal när det begav sig. Julia Roberts sålde mer biljetter än Rolling Stones, men hon hade varit ute och svängt på floppigare experiment (mer specifikt de överseriösa och accent-tyngda Mary Reilly och Michael Collins) och detta var hennes mellanmjölkiga ”back to basics”-comeback.
Och det lyckades. Den här filmen smäktade ihop 300 miljoner dollar i intäkter och blev en av årets fetaste succéer – jag kan inte se framför mig hur en liten oansenlig feel-good skulle kunna göra det idag, men det säger en hel del om hur enklare nöjen distribuerades, och koncentrerades, när det begav sig.
Filmen i sig är en bagatell – vilket du säkert vet, för om du inte sett den så har du sett spridda skurar av den på TV nog för att kunna pussla ihop den i huvudet själv – där Roberts spelar någon slags självupptagen, överarbetad matkritiker som försöker sabotera bröllopet som hennes kompis (Dermot ”inte Dylan McDermott” Mulroney) annonserat.
Tekniskt sett är filmen helt OK, men den är lite skum att se om 20 år senare; som sagt, folk såg verkligen sig själva som några slags dekadenta svin på 90-talet och Julia Roberts karaktär är totalt osympatisk, på alla tänkbara sätt… fast vi ska på något sätt se det som relaterbart. Okej att ”Seinfeld” fortfarande är kul, men tacka vet jag lite politisk korrekt snällhet i en film som ska spela på positiva känslor. Så, tack 2010-talet.
LATE BLOOMERS
Tar man en överblick på 90-talets releaser ser man att mängden trevliga HTBQ-indiefilmer verkade peaka någonstans 1995-96 för att sedan bli färre nittiosju. Late Bloomers – regisserad av en kvinna vid namn Julia Dyer, som inte gjorde en till film förrän 2012 – handlar om kvinnlig kärlek på arbetsplatsen; mer specifikt en basketlärare som blir ihop med skolans sekreterare, till allas upprördhet.
Om filmen är bra? Det vet jag ej, för den har inte distribuerats i Sverige och jag har inte lust att ge 28 dollar för en DVD via Amazon (vilket är den typiska och absurda verkligheten om man vill skapa sitt eget utbud… vilket man till slut nästan måste). Men den ser fin ut! Jag noterar att den fått en digital make-over och getts ut på (amerikansk) VOD, vilket är ett bra tecken på att de här orättvist bortglömda filmerna kanske når en större publik snart.
Svenska premiärer
På svenska biografer dessa veckor kunde man avnjuta Con Air, Jim Jarmusch Dead Man, DragonHeart och indie-romkommen Nick & Jane.
Och Beck.
Beck, säger du? Vilken Beck?
Bara Beck. Filmen Beck.
Ja, det är lätt att glömma men den armé av TV-filmer/avsnitt som TV4 krängt ur sig med Peter Haber som ”Martin Beck” (rätt viktiga citationstecken, med tanke på att figuren inte hade något att göra med Sjöwall/Wahlöös originalfigur) bottnade i denna första biosatsning som bara hette Beck… OK lite senare samma år kom filmen med den förvirrande titeln Beck 2 – spår i mörker samt den första bataljonen på sex TV-filmer. Men jag minns det åtminstone som att ”nya Beck” var en (1) film en kort tid (kan ha varit för att jag gick i mellanstadiet och inte visste vad som hände i pressrummen… för upptagen med att memorera Närkes landskapsdjur, tyvärr).
Praktiskt taget alla kritiker kliade sig i huvudet åt det här projektet, och alla poängterade med rätta ut att det i grund och botten bara var en rent kommersiell storsatsning – minns jag rätt så kom det även ett sådant där ”Music Inspired By”-soundtrack på CD – men så här tjugo år (och 52 000 filmer) senare är det förstås bara… blöeh. Om Batman & Robin är en dålig film vars dålighet man ändå vill fira så är Beck motsatsen… det vore som att fira en dålig lagändring som gjort det sämre för alla.
Hursomhelst – ”Beck-Beck” har senare fått undertiteln ”Lockpojken”. Det är tur att det svenska språket har många substantiv.
Filmens story har jag ingen aning om men en brådmogen kommentar från 1998 föreslår dock att jag tyckte filmen var ”överdrivet mörk” och ”en töntig Hollywood-wannabee” (ja, med två e:n). Lite gulligt.
FREDRIK FYHR
3 svar på ”Biosommaren 1997: Vecka 25-26”