Det klagas ofta på att superhjältefilmer är för långa och omständliga, men det finns något värre – superhjältefilmer som är för korta och röriga. Venom klockar in på en och femtio, vilket är långt nog för vilken film som helst, men tydligen höggs den ner med upp till fyrtio minuter. Ska jag vara snäll så kan jag föreslå att det märks, att Venom hackats upp och rörts runt till obegriplighet ungefär som den närapå osebara cinematiska aborten Fantastic Four (2015). Men lika mycket påminner Venom om moderna hopkok som The Mummy, Jurassic World 2 och Rampage, filmer som inte kan ursäkta sig med goda avsikter. Filmer som föreslår att de stora studiorna gärna struntar i filmerna de gör.
När jag var liten och läste Marvelserier så var Venom en av mina favoriter – minnet är lite dimmigt, men jag vill minnas att han var en antihjälte, brutal och med en hel del issues. Eller, han och han. Venom är ju två personer – dels före detta journalisten Eddie Brock, dels den utomjordiska symbiot som gör honom till något slags hungrigt monster. Tillsammans kommunicerar de som en person med dubbla personligheter, ungefär. Figurens udd var hursomhelst att han var en våldsam vigilant. Han hade någon slags moralisk kompass i att han ville straffa ondingar, men det som gjorde honom till Spindelmannens fiende – oftast – var att han hade ihjäl folk… och var allmänt osympatisk.
Jag ska inte säga att man måste vara en nörd för att en film ska fungera eller inte, inte heller tycker jag att nördar ska vara de enda som får göra filmer, men någon slags grundläggande vision måste ju finnas. Om studiocheferna bakom den här filmen inte bryr sig ett dyft om serierna som allt bygger på – och det är jag övertygad om att de inte gör – så kan de väl åtminstone presentera en själlös pitch istället, något som inte har något att göra med något annat än att sälja leksaker. Säga vad man vill om Joel Schumachers Batman & Robin (1997), det var åtminstone Batman & Robin.
Istället har man gjort… gojs. Venom är inte en rimlig adaption av serierna, inte heller är det en film som har någon som helst egen identitet. Den är, liksom för många blockbusters idag, en oformlig röra av ingenting särskilt och allt möjligt. Den ena scenen har inget att göra med den som föregick den, saker händer utan orsak eller verkan, karaktärer byter personligheter hipp som happ och intrigen består av scenarion som lika gärna kunnat komma i en helt annan ordning. Man skulle kunna tala om logikluckor – Venom är överkänslig mot ljud i alla scener utom den där han utan problem klättrar längsmed en rymdraket medan den avfyras – men då skulle man behöva nämna en plats där luckorna kan finnas. Men ingenting binder något. Allt är luckor, av olika slag.
Det finns en ocean av problem att ta upp om tid och ork fanns, men några grundläggande problem kommer tidigt. Eddie Brock (Tom Hardy) är en grävande reporter som gillar att avslöja korruption bland storföretag, rädda världen från miljöförstöring, ta ner maktens höga män, och så vidare. Han är ihop med advokaten Anne (Michelle Williams), som till vardags försvarar maktens höga män, skyddar storföretag och ser till att miljöpolitik motas. Den här filmen tror att vi är så dumma att vi inte skulle ifrågasätta det här förhållandet – eftersom Tom Hardy och Michelle Williams är attraktiva, och ihop, så tror man att vi ska stanna där och fårskalligt tycka synd om Eddie när hans flickvän gör slut. Vilket sker eftersom han avslöjar hennes klienter – nähä! Ett förhållande mellan en grävande journalist och en korrupt advokat gick inte så bra, tänka sig.
Naturligtvis har de inga personligheter som skulle kunna göra förhållandet vettigt och naturligtvis svischar de här händelserna – som ska grunda hela storyn – förbi snabbare än du hinner undra vem som är vad, hur och när. Den korrupta maktmannen heter Carlton Drake (Riz Ahmed) och försöker rädda världen genom att mata utomjordisk gegga till försökskaniner – mestadels hemlösa människor – som därmed tas av daga en efter en. Han har ospecifikt storhetsvansinne, pratar storögt om att han har ”visioner”. Egentligen pratar han bara en massa nonsens, allt å det cyniska manusets vägnar. Liksom Eddie och Anne bara är söta ansikten vi ska bry oss om så är Drake bara en ond idiot som vi ska förstå är ond och dum. Resten kan vara rappakalja, framställt via maskin, för substans säljer inte.
Vad säljer mer? Naturligtvis Spider-Man! Eftersom man varken vet eller bryr sig om vad Eddie Brock eller Venom är för något så försöker man helt kallt göra om det här till en Spider Man-film istället. Eddie Brock är alltså en vitsande, gatusmart Peter Parker-snubbe som hälsar på grannskapet och sätter kaffet i halsen så fort något galet händer. ”Venom” är i själva verket en talande datoranimation, den verkliga antihjälten som vill bita av huvudet på folk. Men den som förväntar sig en blodtörstig superhjältefilm kan låta hjärtat sjunka långsamt och fint som en sten ner till havets botten, för till den mån den här filmen har en ark så handlar den om att Eddie tämjer geggan, så att den blir som hans schizofrena inre hund liksom.
Men det är vanskligt att prata om en ark här. Filmen kastar sig huvudstupa in i en oformlig röra av tonlägen och identitetskriser. Tom Hardy är professionell, även om han inte gör något han inte gjort förut och även om han ofta verkar yla i förvirring och överspel av ingen annan anledning än att han inte har en aning om vad för film han egentligen är med i.
Här kan det vara viktigt att påpeka att Venom inte är en Marvel-film i praktisk mening – förtexterna informerar oss faktiskt intensivt om att filmen bara är gjord ”i association” med studion. Filmen kommer från Sonys del av Marvels legala spektrum, och utspelar sig inte i det så kallade cinematiska universumet. För vissa spelar det roll att vi därför inte får se en massa andra seriefigurer flyga omkring – men desto viktigare är att filmen är en helt kärlekslöst och föraktfullt behandlad. Och det kommer från en som knappt minns serierna. Om till och med jag kan se att Venom är upprörande skräp då är det nog en film dömd att hamna på filmhistoriens superhjältesoptipp.
FREDRIK FYHR
VENOM
2018 USA 112 min. digital färgfilm (ARRIRAW 2.8K, Redcode RAW 8K) DI DCP, DCP-3D, 2.39:1. Regi: Ruben Fleischer. Manus: Scott Rosenberg, Jeff Pinkner, Kelly Marcel, Will Beall. Producent: Avi Arad, Amy Pascal, Matt Tolmach. Huvudsakliga skådespelare: Tom Hardy, Michelle Williams, Riz Ahmed, Scott Haze, Reid Scott, Jenny Slate, Sope Aluko, Scott Deckert, Marcella Bragio, Michelle Lee, Mac Brandt, Christian Convery, Sam Medina, Ron Cephas Jones, Peggy Lu, Jared Bankens, Ellen Gerstein, Woody Harrelson. Foto: Matthew Libatique. Klippning: Alan Baumgarten, Maryann Brandon. Musik: Ludwig Göransson. Scenografi: Oliver Scholl, Christophe Couzon, Doug Fick, Martin Gendron, Gregory S. Hopper, Drew Monahan, Troy Sizemore, James F. Truesdale, Alice Felton. Kostym: Kelli Jones. Produktionsbolag: Columbia Pictures, Marvel, Pascal, SPE, Tencent Pictures. Kategori: Bred studioproduktion, licensfilm, franchise, serietidningsfilm, storstudio och storföretag med vissa producentföretag inblandade. Genre: Action, äventyr, fantasy, superhjältefilm, inslag av melodram, thriller, komedi, toner av skräck och romantik. Struktur: 3/5. Stil: EMS. Premiär: 3 oktober 2018 (Indonesien, Irland, Storbritannien, Sydkorea, Taiwan, Tyskland). Svensk premiär: 5 oktober 2018.
Omdöme: En påkostad men nästan helt diffus superhjältefilm med osammanhängande ton, godtycklig intrig, ingen som helst tematisk röd tråd och en professionell men livlös stil. En röra som antingen förstörts i efterarbetet eller varit korrupt redan på idéstadiet.
2 svar på ”Venom”