La ley del deseo 1987 SPANIEN 102 min. färg/35mm/1.66:1. R: Pedro Almodóvar. S: Eusebio Poncela, Carmen Maura, Antonio Banderas, Miguel Molina, Fernando Guillén, Manuela Velasco, Nacho Martínez, Bibí Andersen (Bibiana Fernández), Helga Liné, Germán Cobos, Fernando Guillén Cuervo, Marta Fernández Muro, Lupe Barrado, Alfonso Vallejo, Maruchi León.
Almodóvar avancerar till den stora ligan med sin sjätte film – på sätt och vis hans ”första”, eftersom det var den första han gjorde under egna bolaget El Deseo (”Begäret”) och den första som handlade om figurer som inte helt kan bortförklaras som schabloner. Poncela spelar filmregissören Pablo, ett halvt alter-ego, som är trött och blasé efter sina framgångar, och som inte tar ansvar för sina relationer – till transsexuella systern Tina (Maura), ena pojkvännen Juan (Molina) och nya pojkvännen Antonio (Banderas) – vilket visar sig ha sedvanligt melodramatiska konsekvenser. Detta är fortfarande en Almodóvar-film, så vi får en del knäppa upptåg (inklusive en helt oväntad minnesförlust) men främst är detta en jämn och solid dramakomedi, skarp och enhetlig i tonen, som finner det oironiska i det absurda, och det genuint mänskliga i det omoraliska och öppna; filmen växlar från modern melodram till gammaldags Sirk-romantik till Hitchcock-thriller, men Almodóvar vet hela tiden vad han håller på med. Maura stjäl showen som den minst sagt färgstarka systern, och hon är filmens bästa exempel på hur Almodóvar ser på människan som en formbar och plastisk varelse, omöjlig att definiera och fri att vara hur hutlös som helst. Detta är definitivt regissörens första superba film, och enligt honom själv hans ”nyckelfilm”. Videosöndag-recension. Se även Auteurathon Almodóvar och Ingång Almodóvar. 2017.
